Johan Marenius Nordahl och Victor Morell berörde som bröderna Lejonhjärta.
Porlet från Klintforsen ligger som en dov ljudmatta över den mulna lördagseftermiddagen och blandas försiktigt med grusknaster och suset i trädkronorna. Det är svårt att skriva om årets sommarteater utan att ta avstamp i den nya spelplatsen. Den slingriga gångvägen, måsarna som flyger längsmed historiens vita duvor, den lilla träbron – på några sekunder befinner du dig helt plötsligt i ett parallellt universum där dalens skönhet står i bjärt kontrast mot Tengils lila kappa.
På pressträffen inför förra årets sommarteater avslöjade Fransesca Quartey att teatern skulle ta sig an "Bröderna Lejonhjärta" sommaren 2018, och förväntningarna gick som ett sus genom den samlade journalistkåren. Berättelsen om sjuke Karl och modige Jonatan som i dödsriket Nangijala kämpar för folkets frihet är en odödlig klassiker nästan alla har en relation till. Där finns allt du önskar dig av en bra historia – spänning, öm sykonkärlek och kanske framförallt ett tidlöst budskap om att kämpa mot ondska fastän det kan vara läskigt.
Premiären ägde rum under lördagen, men föreställningen spelas till i mitten av juli.
Det är stort och svårt att göra Astrid Lindgrens ord rättvisa, men Västerbottensteatern lyckas på många sätt med just det konststycket. Huvudrollsinnehavarna Johan Marenius Nordahl, som spelar Jonatan, och Victor Morell som Karl är föreställningens ryggrad och bjuder på ömsinta tolkningar av välbekanta karaktärer. Trots det stora och öppna scenrummet är det svårt att värja sig mot de intima scenerna bröderna emellan. Där finns kemin, skörheten och humorn ständigt närvarande.
Men "Bröderna Lejonhjärta" är också betydligt mer än just de två bröderna – där finns pampiga stridsscener, många olika roller och två olika dalar. Men även där förtrollar uppsättningen publiken. Med hjälp av en stor ensemble bestående av 17 amatörskådespelare och 5 professionella lyckas regissör Ronny Danielsson även med de svulstiga, darrande spänningsscenerna. Och det med enkla, men effektfulla, medel. Scenografin är nämligen sparsmakad – en scenplatta bestående av speglar, stor kub och silvriga rektangulära lådor. På förhand kan det tyckas lite väl avskalat i en produktion som andas just storhet, men det visar sig vara ett vinnande koncept. Speglarna fångar upp omgivningen, de monokromt röda eller lila kostymerna bryter av och känslan av att inte veta var scenen slutar och vi börjar genomsyrar de två timmarna.
När teatermagin sakta bryts och Nangijala blir Medleforsparken igen ringer Jonatans ord fortfarande i öronen: ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”