Huvudroller. Yngve Sundén och Maria Selbing i rollerna som Gunnar och Ellen Borg. Foto: Sören Vilks.
Sviktande minnesbilder och samtal som bleknar. Sjukdomen demens är något nästan alla har en relation till. Kanske har du en förälder eller morförälder som upprepar historier två gånger. Som går vilse i affären eller tappar bort nycklarna lite för ofta. Och det är där, i de allra första förvirrade sjukdomsstegen, som föreställningen "Försvinnandet" tar avstamp. Ellen Borg är frisk som en nötkärna, styr sitt kök med järnhand och gnabbas med maken Gunnar. Men så plötsligt börjar hennes dotter titta på henne med oförstående blick.
Vi får följa med in i Ellens snåriga psyke, in i ett minne som sakta försvinner. Historier om demens har en tendens att berättas utifrån de anhörigas perspektiv, där den sjuke mer fungerar som en katalysator och samlingspunkt. "Försvinnandet" har närmat sig ämnet på ett betydligt mer intressant och empatiskt sätt. För hur känns det egentligen att stå där, med telefonen i handen men utan telefonnummer i huvudet? Att blanda ihop sin syster och dotter?
Maria Selbing i rollen som Ellen Borg gestaltar frustrationen, ilskan och sorgen perfekt – det är berörande och hjärteknipande utan att vara sentimentalt.
Som mest brännande blir det när Ellen står hemma hos sin dotter. I hennes, och vårt, medvetande väntar hennes make hemma i huset. Men i dottern Tinas och resten av världens verklighet begravdes han för två månader sedan.
"Försvinnandet" är mörk, med nödvändiga ljusglimtar, men framförallt är den en drabbande gestaltning av en folksjukdom. Det är inte konstigt att Nordanåteatern fylls av små, försiktiga snyftningar under lördagskvällen.
