Leif Andrée besökte Nordanåteatern med föreställningen "Leif".
Han är Åke i "Tomten är far till alla barnen", Bill i "Pelle Svanslös" och Lopachin i "Körsbärsträdgården". En folkkär skådespelare, känd för allt från svart humor till barnprogramsvärme.
Men han är, precis som alla, också så mycket mer. I den personliga monologen "Leif" är det Leif Andrée som är fokus och huvudroll – inte Åke, inte Bill.
Han tar avstamp i en barndom full av alkohol, våld och nattsvart sorg. Berättar om hur det är att bli överlämnad till fosterfamilj som treåring för att sedan få komma tillbaka hem, många år senare. Om hur det är att förlora sin pappa Rune i sjukdom, och sedan växa upp i en tillvaro där ens mamma slås blodig mot kylskåpet av en ny man.
Kronologiskt och intensivt redogör han för sitt liv, från de alldeles för många vinglasen i barndomshemmen till att stå på de stora scenerna. Det är hudlöst och ofantligt ledsamt, men också medryckande och fullt av humor.
Monologer kan lätt tappa sin publik, men inte Leif Andrée. Och det trots den lite väl tilltagna längden på två och en halv timme. Svärtan ackompanjeras av ett gnistrande engagemang, en berättelse som är lika lättillgänglig som den är hjärtekrossande. Mitt i den såriga uppväxten får också kulturen och en begynnande teaterkarriär plats. The Beatles, Rolling Stones, David Bowie och Six Pistols – med hjälp av skickliga gitarristen Susanna Risberg ramas olika decennium in till tonerna av "Ziggy Stardust" och "Anarchy in the UK".
Vi har sett det många gånger, kulturmän som berättar sin trassliga livshistoria på en scen eller i en bok. "Leif" hade kunnat avfärdas som en föreställning i den raden, men det skulle vara en förenkling. Leif Andrées monolog är nämligen så mycket mer än så. Det är en skildring av ett klassamhälle, politik, punk och teater i en berörande symbios. Och sådana berättelser kan aldrig bli överflödiga.