Lovande. Mikael Lindgren bjuder på en fin monolog i "Jompa & jag", men som däremot behöver finslipas. Foto: Patrick Degerman.
Mikael Lindgren är väl om någon en av Skellefteås mest omtyckta skådespelare, inte minst för sin mångsidighet och känsla för att underhålla. Och kanske också tack vare sin bakgrund inom revysvängen?
Det var också i den svängen han lärde känna Kjell "Jompa" Johansson – revyesset från Bureå som under sina verksamma år lade grund för många gapskratt.
I monologen "Jompa & jag"berättar Mikael Lindgren om viktiga avsnitt i Jompas liv parallellt med sitt eget. Han drar också en del liknelser mellan deras öden inom underhållnings- och teaterbranschen.
Berättelserna och funderingarna är öppenhjärtiga när publiken får lyssna till personliga anekdoter. Som om det inte vore nog har en annan revyveteran, Monica Lindgren, för första gången tagit sig an regidelen. Hennes arv märks, kanske inte minst i publikkontakten. Något hon, om någon, är mycket skicklig på.
Det blir också en del sång, korta avsnitt från riktigt skojiga monologer skrivna av Jompa (säger bara: brorsan Ernsttt) samt texter av Mikael Lindgren själv, Torgny Lindgren och PO Enquist. Med andra ord en stor blandning och under föreställningen undrar man egentligen vad den sistnämndes historia egentligen tillför?
Anekdoterna och berättelserna blir däremot en fin minnesstund till en omåttligt populär lokal ikon. Under ett flertal stunder i "Jompa & jag" värmer både Mikael Lindgrens ord och skådespeleri. Det finns inga tvivel på att både han och regissören vet vad som krävs för att underhålla en publik.
Men tyvärr störs tisdagens premiärföreställning av en del fadäser: tekniken strular, Mikael Lindgren glömmer bort repliker både en och flera gånger. Sådant som kan hända den bäste men när flera detaljer inte klaffar blir pjäsen lidande. Framför allt då tempo och kvalité upplevs väldigt ojämnt. Förhoppningsvis sitter alla bitar betydligt bättre under framtida föreställningar.