Pjäsen om Warner Oland, eller Wärner Öhlund som han egentligen hette, påbörjades för tre år på initiativ av Warner Oland Academy. Från början fick pjäsförfattaren Hans-Ola Stenlund, uppvuxen i Skellefteå, uppgiften att skriva en musikalisk berättarföreställning som skulle hylla Hollywood-stjärnan från Bjurholm. Det möttes snabbt av kritik från bland annat Tobias Hübinette, antirasistisk forskare, och Västerbottensteatern tänkte om. Kristian Hallberg tog över manusförfattandet och Josette Bushell-Mingo (har bland annat regisserat "BUS (Brun utan sol)") anlitades som regissör.
Förväntningarna på "Warner Oland" har varit höga. Inte minst då den inför premiären marknadsfördes som ett sätt " att kunna lyfta upp den komplexa frågan om identitet".
Angreppssättet att porträttera Warner Olands (spelad av Greger Ottosson) liv på är udda, men intressant. Publiken möter honom i livets slutfas när han är ångerfull och ser tillbaka på karriären och äktenskapet till societetskvinnan Edith Shearn. Däremellan hoppar föreställningen mellan miljö och årtal, en scen återspeglar exempelvis när Warner Oland glädjefullt tackar ja till rollen som den asiatiske detektiven Charlie Chan med motiveringen att "kineser ska vara glada att någon vill spela kines", ungefär. Hela tiden projiceras också filmsekvenser där ett urval av de verkligt asiatiska skådespelare och skådespelerskor, från de totalt 16 filmerna om Charlie Chan, som aldrig fick det erkännandet de förtjänade visas.
"Warner Oland" är en rapp produktion som hoppar snabbt mellan känslostormar och scener. Ibland för intensivt. Extra komplext blir det när Warner och Edith personifierar andra karaktärer för några sekunder. Ett återkommande inslag som däremot funkar fint är den okonstlade humorn monologen innehåller. Skämten känns perfekta för Margareta Niss i rollen som Edith.
77 år har hunnit gå sedan Warner Oland gick bort, men det är först nu någon vågar ta tag i problematiken kring honom. Det faktum att han blev en stor stjärna genom att spela kines på ett mycket stereotypt sätt gjorde honom till en del av den rasism som lever kvar än idag. Kanske är det också just därför "världens mest kända västerbottning" försvunnit i en frivillig glömska?
Ämnen kring rasism och identitet är ständigt närvarande i föreställningen, även huvudpersonen själv är vilsen och likaså frun Edith. Men framför allt är det gränsen mellan olika etniciteter som hänger i luften likt ett tjockt ok. Däremot hade det varit önskvärt att ämnet angreps mer aggressivt istället för att bara skrapa på ytan. Modet finns ju där, så varför inte låta det komma fram ännu mer?
Angreppssättet att porträttera Warner Olands liv på är udda, men intressant.