Soran Ismail och Magnus Betnér kan med lätthet beskrivas som två av landets mest populära komiker. 2013 gav de sig ut på en gemensam turné och nu är de tillbaka. I går och under torsdagen bjöds Skelleftepubliken på uppföljaren, "En skam för Sverige 2."
Det är en två timmar lång föreställning, där första halvan är Betnérs och andra Ismails. I mitten möts de, i en sektion där deras olikheter blir komiskt tydliga.
Det blir redogörelser om vad Adeles låtar egentligen betyder och reflektioner kring varför män med skägg har något slags outtalat broderskap. Det blir hån av mörkersajternas fotsoldater, men också hån av personer som är PK, politiskt korrekta.
Som allra bäst är det när det rasistiska samhället dissekeras. När Betnér plockar upp tomma argument från Avpixlat-läsare och befriande ilsket krossar varenda bokstav till smulor, när Ismail gör komik av att de såkallade "Sverigevännerna" tror på en satirartikel om vithajar i Bohuslän. Och skyller det på invandringen, förstås.
De påpekar återkommande att de måste kunna skämta om allt. De måste kunna skämta om Sverigedemokrater men också om personer som är PK, om östasiater och 90-talister. Och jag tänker att just de passagerna känns tröttsamma. Det är allmänt vedertaget att du får skämta om det mesta, men för mig är det också allmänt vedertaget att vi har alldeles för många skämt som sker på bekostnad av vissa nationaliteter och religioner.
Vad som står klart är att Betnér och Ismail är vassa samhällskommentatorer – och allra mest när det handlar om att slå sönder vita kränkta mäns världsbild.