Med i pjäsen. Ronald Brandel, Maud Nyberg och Erik Lidholm medverkar i "Älskade Elvis". Foto: Staffan Claesson.
"Älskade Elvis" handlar alltså om en förlorad bror, Janne, som inte satt sin fot i hembyn eller träffat sin enda kvarlevande släkting, systern Siv, på över 40 år. 1972 klev han ut genom dörren efter att ha vunnit en imitationstävling (ni kan ju gissa vem han låtsades vara?) med Europa och de stora scenerna som mål. Kvar i barndomshemmet efter alla dessa år är systern med surkarten till granne som enda sällskap.
Av en slump blir hon uppsökt av en äkta sol-och-vårar-typ. Hans mål är att gifta sig med henne för att håva in miljonerna bondgården är värd. Men snabbt blir det intriger, för som gubben ur lådan dyker Janne upp och båda gubbarna har dessutom samma mål – att ta över gården. Den sistnämnde har dock ädlare intentioner då han vill bo i huset med sin numera exfru och son. För någon karriär som artist har det inte alls varit frågan om utan istället har han bara hållit sig undan och slickat såren efter sitt misslyckande.
Grundtanken med "Älskade Elvis" är bra, att porträttera hur människors storslagna drömmar gått i spillo. Det är också ett roligt grepp att ta in en imitation av just Elvis då detta brukar anses som en riktig lågpoängare inom underhållningsbranschen. Men trist nog är manuset riktigt dåligt. Mycket känns långrandigt, vilket blir ännu mer påtagligt då föreställningen är drygt två timmar lång. Dessutom är de få skämt som "Älskade Elvis" innehåller så nära buskis det kan komma att dessa borde ha strukits helt.
Extra seg är första akten som hade mått bra av att kortas. Andra akten är däremot bättre då publiken faktiskt bjuds på en del musik och framför allt Elvis-låtar. Men när höjdpunkten i en föreställning är en karl utklädd till kungen av rock i sann á la Las Vegas-stil så säger väl det ändå en del?