Hans Sandquist spelar Morfar medan Pyret spelas av Albin Grenholm (mellan november och januari, sedan gestaltas rollen av Johan Hafezi mellan januari och mars). Foto: Klara G.
"Vidrigaste boken jag någonsin stött på", "Det här bli 90-talets kultbok", "Hur kunde jag vara så dum att jag kastar bort pengar på att köpa en bok om ingenting?". När Nikanor Teratologens "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" gavs ut sensommaren 1992 slog den ned som en bomb. Inte bara i Skellefteå kommun, där bokens handling utspelas, utan i hela litterära Sverige.
Den sexuella, groteska och bisarra handlingen om Pyret och Morfar upprörde många. Samtidigt hyllades den anonyme författaren för sitt språk och sätt att berätta om mänskliga känslor, som ensamhet och utanförskap. Nils Poletti, konstnärlig ledare för Turteatern och regissör för uppsättningen av "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen", säger att han genast tyckte om boken efter att ha blivit tipsad om den.
– Jag fick boken av en kompis och tyckte den var helt fantastisk. Det var verkligen en underbar läsupplevelse och "righ up my alley". Så jag pratade med produktionsgruppen Ramaj, som jag tillhör, och det visade sig att alla hade läst den och tyckte att det var en bra idé att sätta upp den, berättar han.
Hur väljer ni att tolka boken?
– Boken är skriven som dagboksanteckningar och vi har satt ihop föreställningen i ett förlopp. Den utspelar sig under två dagar i Pyret och Morfars liv där vardagsproblem, bråk, kärlekslängtan, sorg och våld skildras. Föreställningen kan beskrivas som ett vandringsepos som går från rum till rum, säger Nils Poletti och fortsätter:
– Det är också viktigt att säga att vi inte gör en uppsättning som handlar om Norrland utan vi har försökt att bygga vårt eget hebbershål utifrån boken och Nikanors universum.
Nils Poletti, vars mamma är från Boliden, säger att ensemblen jobbat hårt för att gestalta skelleftebondskan på ett bra sätt. Eftersom den utgör en viktig och stor roll i boken.
– Vi åkte faktiskt till Kåge på inspirationsresa och köpte en berättelse, inläst på kågebondska, för att kunna studera. Sedan har vi haft hjälp av en dialektcoach också. Många av de som jobbar i och med uppsättningen har koppling till Västerbotten, men den kommer ju att spelas för stockholmare och de har ju ingen koll. Så vi får se hur det blir, säger Nils Poletti och skrattar.
Vi har försökt att bygga vårt eget hebbershål.