Yrkesstolthet är något som brukar efterlysas i dag. Och det är klart, ett visst uns av stolthet till och i sin yrkesroll är väl kanske inte så mycket att kräva. I föreställningen "Sufflören" får publiken ta del av en mycket blygsam, men stolt man. Stolt över sitt yrke och att behövas som mest när han märks som minst.
Men att vara sufflör är inte lätt. Främst sitter motgångarna i kollegers bemötande och fördomar om yrket. För vem kunde veta att även sufflörer drabbas av förslitningsskador och får en liten boll för att utöva arbetsterapi (tydligen)? Och att deras yrkesroll främst handlar om att vara en trygghet för skådespelarna?
Andreas T Olssons mycket speciella föreställning kom till som examensarbete under hans tid på Stockholms Dramatiska Högskola. Sedan dess har den spelats på Dramaten och för tillfället på turné med Riksteatern.
Ordet speciell används sällan för att beskriva en föreställning men just denna gång passar det väldigt bra. För "Sufflören" är speciell på många sätt. Den humor och tragik Andreas T Olsson skrivit och regisserat fram (med Gösta Ekman som extra regiöga, bara en sådan sak) skapar en dynamik och gör att varje sekund blir minnesvärd. Att monologens stjärna sedan blandar in några av teatervärldens mest erkända stycken med repliker om begäret över rätt papper och fackfrågor är träffsäkerhet utan dess like. Lägg därtill en ovanlig skärpa för skådespeleri.
Det går inte heller att inte tycka synd om de få sufflörer som finns kvar i dag, något pjäsen också belyser. Ännu mer vemod blir det när teatern ifråga bestämmer sig för att avskeda sin yrkesstolta sufflör med motiveringen: "Trygghet lönar sig inte". Men ack den som ger sig, för givetvis får även teatervärldens mest ohörda yrkesroll upprättelse.
"Sufflören" är helt enkelt en genialisk och underhållande monolog om det som pågår utanför teaterscenens rampljus.