Inlåsta. Hela föreställningen utspelar sig inne på en toalett, där trion försöker göra det bästa av situationen.
Det är julhelg, alla anställda på varuhuset skyndar sig ut genom porten och hem till sina nära och kära. Men parfymförsäljaren Nilsson, lagerarbetaren Dahl och högste chefen K-G måste alla springa på toaletten – ett beslut som visar sig få oanade konsekvenser.
När de ska ut upptäcker de nämligen att dörren inte går att öppna. De inser att ingen kommer att komma tillbaka till varuhuset förrän julhelgen är slut. Det är starten på ett annorlunda julfirande som innehåller en toalett, tre personer från olika samhällsklasser och alldeles för lite mat.
Föreställningen bjuder på en klassisk berättelse: En grupp personer hamnar i ett sammanhang där de trots sina olikheter måste hålla ihop och kämpa (nåja) för sin överlevnad. I början är de bara tre män på en toalett, men ju mer tiden går desto mer avspeglas samhället utanför i deras lilla grupp. Välavlönade K-G agerar precis som i verkliga världen – han vill bestämma, helst inte arbeta men ändå ha hand om alla resurser . Den som tittar noga skulle kunna hävda att det finns någon sorts samhällskritik i relationen mellan den orättvist behandlade Dahl och förmögne K-G. Men allra troligast är så inte fallet, utan "Herrar – en komedi som gått i baklås" utger sig inte för att vara något mer än den är: en lättsmält komedi som kanske inte är nyskapande, men lite smårolig.
I rollerna återfinns Ulf Brunnberg som K-G, Johannes Brost som Nilsson och Göran Forsmark som Dahl. De är välrenommerade och folkiga skådespelare, och även fast jag inte är särskilt förtjust i Ulf Brunnberg så är hans gestaltning av varuhuschefen K–G trovärdig och ofta humoristisk.
Scener från toaletten avbryts av Martin Kjellgrens imitationer av allt från ett nervöst barn till en raggare från Dalarna. Passagerna är visserligen charmiga, men känns malplacerade och omotiverade.
Det är två timmar av bråk, skratt, slapstick-doftande humor och långt ifrån subtila skämt. Ibland blir det lite för mycket fars, och ibland får Ulf Brunnbergs falska julsång mer än en i publiken att dra på smilbanden.
Det är inte en teater som inbjuder till eftertanke eller besitter något djupt, konstnärligt budskap. Men det är en teater som bjuder på julstämning, några skratt och en liten flykt från vardagen, och det kan vara nog så välkommet.
Det är två timmar av bråk, skratt, slapstick-doftande humor och långt ifrån subtila skämt.
