Intensitet. I föreställningen ”Everything is OK” bjuder Marco D'Agostin på ett högt tempo. Foto: Foto Foto.
När Marco kliver in på det vita scengolvet, klädd i en hawaiiskjorta och ljusblåa shorts går tankarna till en varm sommardag. Men så kör han igång en snabb rapp på engelska och italienska. Tempot är snabbt, så ibland är det svårt att hänga med i orden, det blir bara fragment, då förs man istället vidare till en storstad med röster och rörelser överallt.
När rappen är slut kör musiken igång och publiken börjar bombarderas med lösryckta rörelser, hämtade från populärkulturella fenomen som voguing, balett, mim och jazz.
Eftersom publiken sitter så nära dansgolvet hör man hans andetag, en bit in i föreställningen. Och det är inte så konstigt i det tempot, man blir själv nästan andfådd bara att titta på.
Det är en soloföreställning med ändlöst många ansikten. En djupdykning i ett aldrig sinande brus som påminner om dagens informationssamhälle, där Marco D'Agostin utmana din blick och se vad den mäktar med.
Och nog utmanas den i det höga tempot. Första känslan när musiken och dansen började, var att det här kommer jag aldrig orka med i 30 minuter. Men vips så greps man tag och tiden rann iväg.
Det man börjar fundera på en bit in, är om dansen är improviserad eller om den är koreograferad. Det är svårt att säga vilket av det de är, då det är så lösryckt, inget sammanhang.
Efter nästan 30 minuters intensivt dansande, kommer den totala utmattningen. Musiken blir pulserande och Marco ligger utpumpad och svettig i sin hawaiiskjorta på golvet.
Det är nästan en välsignelse att den kommer, efter att ha blivit matad med så mycket intryck och information under kort tid.
