Ömsint. Förhållandet mellan skådespelaren Lars och dockan Signe är fint.
Scenen föreställer en liten loge. Ridån har gått ned för sista föreställningen av "En stund på jorden". Lars sminkar av sig, hittar ett namn och ett telefonnummer på ett kort som följer med en blombukett. Att det nu är slut på teaterlivet är någonting som Lars långsamt börjar ta till sig och nu funderar över.
I en väska ligger Signe. Dockan som medverkat i alla föreställningarna. Han tar upp den och låter henne tala och ett intressant samtal börjar.
Signe är en vresig men charmig tant. Hon väjer för de svåra frågorna om drömmar och att våga ta ut svängarna. Hon tittar tillbaka på sitt liv. Mellan raderna förstår man att önskningarna aldrig blivit uppfyllda. Att andra i hennes omgivning tagit plats, men att hon inte gjort det.
Vad är det att bli gammal, när kroppen och själen går i otakt? Lars vill rannsaka dessa saker och Signe biter av på ett humoristiskt och igenkännande sätt.
De kommer båda överens om att det värsta som kan hända en människa är att bli bortglömd.
Döden, livet och till och med möjligheten att bli frystorkad efter sin död, avhandlas mellan det udda paret.
Föreställningen är 40 minuter lång, vilket är i teatersammanhang är ganska kort, men här lyckas man knyta samman den säck som öppnats i början. Oron över framtiden som ligger där oviss och skrämmande får en lösning.
”Vi har gjort våra val och dem val vi inte har gjort är också val”, säger Signe i en av sina repliker.
Åren 2009-10 spelade Byteatern i Kalmar pjäsen "En stund på jorden" som beskrev syskonen Henning och Signe Kullzéns sista stund i livet. För den som sett båda föreställningarna kan säkert behållningen bli ännu starkare, i ett ”vad hände sedan-tema.”
En dockas vilja. Dockan Signe har kloka råd att ge.