I klassrummet. I "Kunskapslyftet" är Bengt Strömbro magister.
För mig kom första sceniska mötet med Klungan i ett snöstormigt Lycksele. Humorgruppen består av Mattias Fransson, Olof Wretling och Sven Björkland, som alla utgör en del av stommen i "Mammas nya kille".
De red genom länets alla skrönor i "Till häst genom Västerbotten" och i takt med att de hittade utomjordingar i Åmsele så slogs jag av fascination över det blindgalna parallell-Västerbotten som de målade upp.
Och de penseldragen är ännu mer distinkta när de för första gången tar "Mammas nya kille" till en scen. Radioshowen var P3:s flaggskepp, med utmärkelser som radiokanalens bästa humorprogram. Pite-Patrik, Job Andersson och nycirkusartisten Katla är karaktärer som i nästan tio år letade sig ut ur högtalarna, in i hörselgångarna och sedan stannade där. Men hur blir det egentligen när detta skruvade universum, där karaktärerna cirklar runt programledaren Bengt Strömbro likt konstiga planeter, ska översättas till en scen?
I "Ett kunskapslyft" ska de utbilda Sverige. Magister är stadiga Strömbro, vikarie är snusfulle Mangan och rastvakt är Kicki Tapper med spikklubba. Vi tas med på lektioner i hur du föder upp en bäver på bara mentolcigaretter, tyst tyska och bordellorientering. Vi får veta hur du gör smalbensmust och vad du ska göra ifall du lagt dina pungkulor i ett påskägg och din granne ätit upp dem. Scenföreställningens hjärta klappar i samma konstiga takt som radioprogrammet.
Det är en bisarr låtsasvärld, där karaktärerna är tillskruvade på ett sådant sätt att du antingen tycker det är roligt eller fullständigt obegripligt. Om du hör till den första kategorin, den som lyssnat igenom varenda stavelse som konstellationen gjort och slänger dig med hajpojken-referenser, då kommer du inte bli besviken. Katla ser ut som du föreställt dig, i dramatisk lugg och glittriga platåer. Job Andersson har yvigt hår, galen blick och näverskor och Pite-Patrik fula, 90-talscoola jeans. Det är ett kärt återseende, och det är tydligt hur skådespelarna är lika duktiga på gestaltning på scenen som vid mikrofonen. Det är med andra ord som ett av radioprogrammen, men vi får se allt som sker. Och det är såklart ett väldigt bra betyg, men jag hade önskat mer överraskningar, fler nya koncept och att vissa sektioner var lite vassare.
Samtidigt blir det också tydligt att det inte finns någon som gör humor som "Mammas nya kille". I en intervju med DN säger Olof Wretling att det är det knäppa som gör karaktärerna friska, att de lever i egna världar fyllda av både oro och livsdrivkraft. Och det är precis den känslan som "Ett kunskapslyft" lämnar efter sig. Vi syns i marschallens skugga. Amen.
Scenföreställningens hjärta klappar i samma konstiga takt som radioprogrammet.