På turné. I oktober 2016 släppte Emil Jensen sin nya skiva, och nu turnerar han runt hela Sverige. Foto: Klara G.
Jag kommer ihåg första gången jag stiftade bekantskap med Emil Jensen. Det var en liten scen i det hus som då kallades Efyran och nu The Great Northern, en liten scen som snabbt förvandlades till ett universum fyllt av vackra meningar och lika vacker musik. Han drabbade mig hårt då, och exakt lika hårt nu, sex år senare.
"Flyktpotatis" är en hybrid mellan monolog och konsert. Det är reflekterande lyrik om flykt – om verklighetsflykt, tvångstankar, nostalgi, flyktflykt, undanflykter. Det är redogörelser kring varför Emil Jensen är allra mest som mellanbocken Bruse, om varför bakpotatis är den tråkigaste sortens potatis och varför det aldrig, aldrig var bättre förr. Det är vardagliga betraktelser som utmynnar i en lika skarp som vacker analys av det rådande världsläget, där varenda mening kan stå för sig själv som en välkomponerad dikt.
Samtidigt som "Flyktpotatis" är en förtrollande verklighetsflykt, så är det också något mer. Det är knutna nävar inlindade i mjuka ackord och skorrande skånska.
I avsnittet om just verklighetsflykt konstaterar han lugnt att exakt 801 178 personer röstade på Sverigedemokraterna i förra valet. 801 178 befinner sig just nu på verklighetsflykt, och vi måste hjälpa på plats. Han myntar uttrycket yttrandetrygghet, han sjunger en låt om alla kvinnliga nobelpristagare 2016 (det vill säga total tystnad), han fastslår att ingen människa är illegal.
Det finns ingen passage som känns överflödig, ingen passage som är trevande eller utan poäng. Det är lika angeläget när han berättar om sin värsta potatisupplevelse, som när han reflekterar kring det mänskliga måendet.
Emil Jensen konstaterar att likgiltighet är den värsta sinnesstämningen. Och "Flyktpotatis" är inget annat än den totala motsatsen till likgiltighet.
