Det är långfredag. Året är 1969 och platsen ett mentalsjukhus. Där bor Rick och Tom tillsammans i ett rum som består av två metallsängar, ett bord och en sorglig hink med gulfärgade pysselattiraljer. På radion talar de om månlandningen och mordet på Kennedy – i det sterila rummet om sex, långfredagen som aldrig tar slut och att gå på kafé.
När vi serveras berättelser om dåtidens psykvård är det ofta skräckfyllt – med all rätt – men människorna bakom gallret har en tendens att glömmas bort. Men inte i "Easter parade". Hela berättelsen utspelar sig där, inne i det lilla rummet, och Rick och Toms funderingar, drömmar, tillkortakommanden står i centrum. Hur hamnade de där? Varför sitter Tom egentligen i rullstol? Varför blev Rick inlagd?
För regi står Staffan Götestam, kanske mest känd för sin roll som Jonatan i "Bröderna Lejonhjärta". Han har sedan dess tagit många av Astrid Lindgrens verk till teaterscenen men "Easter parade" är hans egen, från första till sista stavelsen.
Kim Sulocki väcker Götestams ord till liv i sitt trovärdiga porträtt av Rick, manisk och med fotografiskt minne. Ola Forssmed spelar Tom, själva motsatsen till sin rumskamrat. Deras samspel är medryckande och humoristiskt, och trots den sorgliga miljön är föreställningen bitvis väldigt rolig.
Samtidigt kantas alltid skratten av en svärta, mörka livsöden och en längtan bort från gallren. De två ytterligheterna går som en röd tråd genom hela "Easter parade" och kontrasterna blir extra påtagliga då allt utspelar sig under påsk, en högtid förknippad med värme, familj och solig vårvinter.
Både i ton och historia påminner verket om filmen "Gökboet", om än betydligt mer humorfylld. Och det är ett ganska gott betyg.