Foto: Patrick Degerman.
Okej, nu kommer en bekännelse. När Västerbottensteatern gick ut med att de skulle göra en krogshow om Billie Holiday fick undertecknad skrämselhicka. Att tolka ikonens låtar kändes både, ursäkta uttrycket, dumdristigt och som en omöjlig uppgift.
Men ack så fel en skeptiker kan ha, för "Lady day" överglänser alla tvivelfulla och kritiska åsikter. Fransesca Quartey, till vardags chef och konstnärlig ledare vid teatern, intar rampljuset med en sådan självklarhet att allt annat vore bara dumt. Hon pendlar mellan ångestfyllt allvar och skrattingivande lek, mellan flickan Eleanora och den vuxna stjärnan som valde att ta artistnamnet Billie Holiday.
Jazzikonens kortvariga liv på 44 år berättas med både respekt och lustfylldhet. Det märks att Fransesca Quartey håller Billie Holiday varmt om hjärtat.
Att "Lady day" är fin ur ett berättarperspektiv fanns det aldrig några grubblerier om utan allt sådant har sången och musiken stått för. Regissören Sean Kelly berättade inför premiärenatt han länge velat att Fransesca Quartey skulle sjunga Billie Holidays låtar då deras sång har vissa gemensamma fraseringar.
Likheterna finns där, men samtidigt väljer Fransesca Quartey att framföra låtarna på sitt sätt. Och vissa dämpas medan andra får en lättsammare version, exempelvis "I'll be seeing you". Varje nummer ackompanjeras av pianisten Tor Holmström vars sätt att tolka låtarna upplevs både avskalat och modernt. Tillsammans har duon ett musikaliskt band och en kärlek till jazzmusiken som skapar något minnesvärt från scenen.
"Lady day" är precis så värdig och egen en musikalisk tolkning behöver vara för att kännas äkta. Och slutresultatet känns precis rätt.