Om gruvan. "Dagbrott" tar sig an gruvfrågan. Här syns Mårten Andersson och David Lennemann.
Som Västerbottning, glesbygdsbo eller invånare i Sápmi är det svårt att inte ha en relation till malmbilarna och djupa dagbrott. Du kanske kommer ihåg hur prospekteringsbolag kom till din by, du kanske kommer ihåg hur du fick jobb. Du kanske tänker på hur de sa att de skulle rädda din bygd, du kanske tänker på hur de gjorde raka motsatsen. Du kanske tänker på hoppet, eller på förtvivlan. På krympande renbetesmarker eller på hur dina föräldrar äntligen fick pengar.
Gruvor har blivit så mycket mer än en näring. De har blivit en komplex samhällsfråga, som på många sätt blottgör de allra smutsigaste och smärtsamma sanningarna. Som förtrycket av samer, koloniseringen av Sámpi men också bristen på jobb samt synen på glesbygd.
Där kommer föreställningen "Dagbrott" in. Ute på svamppromenad i orörd natur hittar en far och dotter en skadad man. Han säger att han är ute på fågelskådning, men i hans portfölj finns en samling papper om mineralutvinning. Han kommer från ett gruvbolag. Dottern blir överlycklig, kanske kommer det äntligen jobb till bygden. Pappan däremot blir bekymrad, rädd, sorgsen.
På scenen finns de tre skådespelarna Mårten Andersson, David Lennemann och Sarakka Gaup. Bakom dem finns ett stort, vitt papper som sakta fylls av allt från skog till ett ensamt köksbord. Motsättningen mellan pappan och dottern är utgångspunkten för historien som berättas; vad gör gruvorna med oss?
Vi får följa med in till ett samiskt par, till aktivisterna som kedjar fast sig vid grävmaskinerna – och in i konferensrummet hos ett gruvbolag.
Knivskarpa berättelser om de som får ta gruvornas konsekvenser blandas med hårda fakta om vad malmbilarna för med sig. Om Blaikengruvan som förstört Storjuktan, om kampen mot gruvan i Gallók, om hur rennäringen drabbas när bolag får tillstånd. "Dagbrott" är ett konstnärligt manifest mot utsugningen av norra Sverige, det är en stillsam men brinnande protest mot koloniseringen av Sámpi. Med andra ord, den är ett viktigt slag i Sveriges självgoda ansikte.
När det samiska paret sitter bredvid varandra, tysta och nära en separation, vrider det sig i magen. De är den perfekta symbolen för en icke fungerande gruvdrift, där en nedlagd etablering splittrar en familj. De är alla misslyckade försök till prospektering, de är alla dagbrott som aldrig saneras koncentrerat i en enda scen.
Det om något vittnar om hur skicklig och angelägen "Dagbrott" är.
Knivskarpa berättelser om de som får ta gruvornas konsekvenser blandas med hårda fakta om vad malmbilarna för med sig.