Imponerar. "Svarttjärns bryggeri" är nytänkande och upplevs fräsch, menar Norrans recensent. Här syns hela ensemblen (utom Roland Gerkman) på scen.
"Vi är tillbaka" sjunger ensemblen. Och det med besked. För hela fem år har hunnit gå sedan Bröderna Henrys gav den sista Lövångersrevyn. Anledningen till valet att lägga ned sades då vara att arbetsbelastningen blivit för stor, något trion Bengt Öhman, Mats Bohman och Thomas Löfgren måste ha vilat upp sig från. För när de intar Nordanåteatern på nytt, med "Svarttjärns bryggeri", finns inga tveksamheter. Här ges allt och lite till.
Årets revy har också fått förstärkning av fyra nykomlingar. Göteborgsartisterna Eva Essvik, Hanna-Sofia Richardsson, Malin Carlsson som står för de flesta låtar samt den lokale skådespelaren och berättaren Roland Gerkman. Med andra ord blir det ett hopkok av göteborgska (finns det någon mer tacksam dialekt att dra skämt på?) och skelleftebondska.
I den lilla byn samsas invånarna kring sitt eget vattenhål, Svarttjärns bryggeri, och filosoferar kring livets stora frågor men även runt målet att bli hela 80 invånare. Ett mål de ska nå genom att bygga en bro, rondeller som egentligen inte fyller någon vidare funktion och ett kulturhus (ringer det en klocka?). Under funderingarna får de gästspel av välbekanta karaktärer från tidigare revyföreställningar, som tokroliga Anders.
Publiken bjuds på glasklara skämt längs vägen som även rymmer några intriger och revyns tvärsäkra sätt att förvandla det vardagliga till humor är riktigt underhållande. För vem hade kunnat tro att debatter som tjatat hål i huvudet hos gemene man (läs: centrumbron) kan vara så himla roligt? Speciellt när det sätts i nya perspektiv. Det blir också svårt att hålla sig för fniss när ensemblen drar självklara, men subtila skämt. Som exempelvis att "alla killar ser ut som Gustav Vasa nuförtiden" eller att ett mikrobryggeri som det i Svarttjärn måste "vara ett gömställe för hipsters". En del populärkulturella referenser hinns det också med, främst i musiken men även i form av Darth Vader själv.
Revyn upplevs också modern. Scenografin är riktigt snygg och med hjälp av kortfilmer och andra projiceringar förstärks uttrycket kring hur nytänkande uppsättningen faktiskt är. Vilket i sig känns viktigt och nästintill nödvändigt när de återvänder efter en relativt lång paus.
Göteborgstrion gör inte heller publiken besviken med sin sång, som fyller alla kriterier för vad revymusik ska innehålla. Däremot blir andra akten lite segdragen i motsvarighet till den första. Kanske är den första halvtimmens urladdning att skylla på detta?
Revyns tvärsäkra sätt att förvandla det vardagliga till humor är riktigt underhållande.
