När Greger Ottosson inleder berättelsen om Pål Pålsson, eller Finnpål som han kallas, är det svårt att inte dra paralleller till dagens flyktingsituation. Hur vi människor behandlat och behandlar varandra. Hur rasism och skepsis får regera.
Pål Pålssons pappa var nämligen finsk och bestämde sig för att lämna sitt krigsdrabbade hemland i början på 1700-talet. Hans färd slutade i Västerbotten och efter några år hade han gift sig med en änkefru och fått två barn. En av dessa var Pål och precis som sin far sökte han i vuxen ålder efter något mer, något bättre till sin fru Karin och deras sju barn.
I berättarföreställningen "Finnpål" bjuder Greger Ottosson publiken på en fascinerande historielektion om hur västerbottningar levde ett kargt liv under 1700-talet. Hur liv kunde förgås lika snabbt som de kom till. Han gör det också med kärlek och respekt till sina ättlingar som var grundare till ett flertal nuvarande byar runt Bjurholm. Men också med vördnad till huvudpersonen, vars polska berättaren lärde sig på munspel runt 40 år sedan. En av flera låtar signerade Pål Pålsson som framförs i föreställningen.
Under sitt 60 år långa liv byggde Pål Pålsson inte bara ett eller två – utan hela sju nybyggen. Ett till varje barn. Själva uppkomsten av statens förmånliga nybyggarerbjudande till de som valde att bosätta sig i Västerbotten är väsentlig i föreställningen. Om hur nybyggare inte behövde betala skatt under 15 år eller genomföra militärtjänstgöring, vilket på sin tid var mycket förmånliga premisser. Men för Pål Pålsson verkade det mest ha handlat om att få skapa något med hjälp av sin kroppsstyrka.
"Finnpål" är ett fint personporträtt av en man som bokstavligt talat sjungandes lätt byggde timmerhus. Det som däremot värmer allra mest är hur fint och vördnadsaktigt Greger Ottosson till och från berättar historien ur frun Karins perspektiv.
Berättargeniet Greger Ottosson vet helt enkelt hur lokalhistoria ska förvaltas via teaterscenen.