"Kristallfyllda trädtoppar om vintern och ett snödjup som gjorde varje skogspromenad till ett träningspass." Så beskrivs inlandets natur i "Mitt ute i någonstans".
Maja satt i soffan med plattan i knät framför sig. Hon slog in koden och Googlade på ”framtid dystopisk” och fick upp förslaget ”menade du Stockholm”. Hon log för sig själv och tittade ut genom fönstret, nöjd att hon köpt hus i rätt tid – för nu var huspriserna alldeles för höga.
Precis som det faktum att barn inte väljer sina föräldrar väljer en person inte heller platsen den föds på. Så är det bara. En del väljer att lämna och en del väljer att stanna kvar. Våra fyra inlandsaktivister föds i alla fall i Norsjö i Västerbottens inland. En plats rik på kärlek men fattig på statlig service.
Det hela började i en bil. Precis så metaforiskt som det låter. En bil på väg mot kusten, i rörelse framåt. Om den rört sig åt andra hållet, alltså från kusten och mot inlandet, kan vissa hävda att den hade rört sig bakåt. För i inlandet står tiden still och ingenting utvecklas, det är en så kallad sanning. Hur som helst så sitter Maja och Jonna i bilen. Maja hade gråtit dagen före på en arbetsplatsträff. Inte för att arbetsmiljön var dålig utan för att Norsjö kommun krasst står inför faktumet att den gamla simhallen ska rivas och kommunen vet inte om de har råd att bygga en ny. Tårarna kom således av den vanmakt hon kände över att bo på en plats som hon älskar, en känsla hon ibland kände sig ensam om. Jonna hade inte gråtit alls. Eller i alla fall inte för just den anledningen. Istället hade hon någon vecka tidigare skrivit ett inlägg på Facebook om den plats som bar hennes drömmar.
– Vi borde bli aktivister. Inte bara prata utan faktiskt göra något, sa Jonna
Hon satt bakom ratten på bilen, de hade precis passerat Boliden och närmade sig nu den mörka och intetsägande kuststaden.
– Hur menar du?
– Först och främst måste vi ha en plattform och så måste vi bli några till, svarade Jonna.
Maja föreslog genast Erika och gruppen var ett faktum. Inlandsaktivisterna fick namnet bli. Som om det var meningen hade Erika fått nys om att Julia minsann hade skrivit ett brev till ansvarig myndighet om hur passen hanteras. Julia tyckte inte att det var rimligt att behöva ta två dagar ledigt för att ordna med pass. En dag för foto och en dag för att hämta ut. De fyra inlandsaktivisterna var nu samlade kring en hjärtefråga som ger kärlek och föder engagemang.
De var ute på en walk and talk. Japp, det finns också i inlandet, det är inte bara staden förunnat. En promenad längs samhällets gator. Förbi Coop och Handelsbanken. De passerade inte Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan, för de myndigheterna finns inte längre kvar. Systembolaget däremot är representerat. Inlandsaktivisterna passerade inga tomma skyltfönster eftersom företag och butiker sett till att fylla alla lokaler längs den pittoreska gatan. Det är en vacker syn. Kanske inte lika vacker som den över Petiknäs, men den gjorde inlandsaktivisterna varma i tankarna.
– Har ni tänkt på en sak? undrade Erika.
De andra tre tittade på henne. Hittills hade samtalet mest rört sig kring att staten drog ner på service bland de människor som behövde det bäst och där privata alternativ inte var en möjlighet.
– Jag har tänkt på många saker, svarade Julia.
Maja och Jonna nickade instämmande. Det var ungefär det deras dagar upptogs av – att tänka på många saker. Ofta samtidigt. Inte heller det är enbart stadsbor förunnat, att ha många bollar i luften. Som småbarnsföräldrar hade de alla fyra ganska mycket att tänka på. Ungefär som alla småbarnsföräldrar, oberoende var man bor. Tankarna flög ofta iväg åt kärlekens håll också. Till platsen i deras hjärtan och människorna som bor där.
– Men i alla fall, fortsatte Erika, så ser jag just nu en serie om en amerikansk småstad. Den är så otroligt pittoresk och mysig. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till där vi bor. Vi har exakt det där. Tyvärr fattar ingen det.
Så var det. Ingen förstod. Bara de som bodde där visste. Lite som en väl bevarad hemlighet en del inte ville dela med sig av. Kanske på grund av – eller tack vare – den kärlek som fanns till skogen, stigarna och de oändliga möjligheterna till skogsbad. Kristallfyllda trädtoppar om vintern och ett snödjup som gjorde varje skogspromenad till ett träningspass. De rikstäckande medierna var dessutom ofta oförmögna att rapportera på ett nyanserat sätt. Den modige skulle ha nämnt att de kanske inte är så kompetenta, trots att man i en storstad blir kompetent på köpet. För de vet alla, att bo i Stockholm är lika med kompetent. Eller så var det en bild som medierna var duktiga på att förmedla.
– Vi måste prata mer om hur bra vi har det, sa Jonna. För som det är just nu kommer alla bara ihåg bilderna och reportagen från SVT och Dagens Nyheter. Vilka otroligt dåliga bildval de gör.
Hon refererade inte bara till ett inslag på SVT och inte bara en artikel i Dagens Nyheter, utan till flera. Både Malå och Sorsele hade under kort tid fått stå ut med en del inte så rättvisande reportage. För att inte tala om Degerfors i Sportnytt.
– Lyssnade ni på Spanarna i P1? Med Po Tidholm? Han pratade om småstadens revansch och jag tänker att vi lägger in hela Norrlands inland i den spaningen, sa Maja.
Det visade sig att alla fyra hade lyssnat och alla fyra hade fått samma känsla av rosa fluffig bomull i magen. Det hade varit en framtidsspaning helt i deras tycke och smak och det hade också gjort att de på något sätt hade fått ett extra driv i att skriva kärleksfulla inlägg på Instagram till sina följare.
– Nästan så man skulle vilja hångla upp Pos hjärna, sa Julia.
Jonna som var något pryd rodnade lätt. Men hon höll ändå med. De diskuterade en stund sinsemellan om Po var smart på riktigt eller om han bara hade tur när han tänkte. Ganska snart enades de som att han faktiskt var det första alternativet.
Att känna stark kärlek till platsen där man bor är inte något som bara drabbar inlandsbor. Det kan hända vem som helst. Kärleken blir också starkare med åren. Trots att en person bor länge på en och samma plats finns nya saker att upptäcka. I städer är det nya kanske inte så spännande. En restaurang eller en teater. Hur mycket kan hända där? Men i inlandet, i det lilla samhället, på den lilla orten – det är där det händer grejer. För här blir inte restaurangen anonym och teatern spelas inte för en publik mättad på kultur. Här finns en hunger och ett driv, inte den avmätta inställning man ofta möter i staden. Kanske är det i storstaden flest fördomar frodas, de som inte tror att det finns människor i inlandet. Inlandet är istället befolkat av outbildade väsen. De har i och för sig inte träffat inlandsaktivisterna som är både människor och välutbildade. Dessutom är de kvinnor. Så konstigt att det visar sig finnas riktiga människor mitt ute i ingenstans. Som naturligtvis är någonstans enligt dem som bor där.
Sofie Persson Froms hjärta klappar för Norsjö, och det är också det hon skriver om i sin novell. När Norrans reporter träffar henne för att ta bilder dyker det plötsligt upp en nyfiken ren.
Ett nytt promenadmöte, den här gången längs ett skoterspår. Snö och is. Snart påsk.
– Snart kommer de. Påskfirarna som bara måste ut på landet. För annars blir det ingen riktig påsk, sa Maja.
Hon har förstås rätt. Snart skulle de komma. De som älskar platsen men inte bor där. Personerna som slits mellan det som ses som rätt, att bo i staden, och det som gör deras hjärta varmt och mjukt.
– Tänk att platsen avgör om du är lyckad eller inte. Att det är bättre att jobba inom äldreomsorgen i Solna eller Umeå än att jobba som kommunchef här, sa Jonna.
Också hon hade rätt. Men också fel. Chansen att utvecklas är större på en liten ort än i staden. På en liten ort finns möjligheter som inte kan jämföras med stadens begränsning. För inskränktheten i staden är utbredd medan kärleken i inlandet och på en liten ort är självklar. Det är den enda sanningen. En del kanske kan tycka att det är precis tvärtom. De får tycka vad de vill.
– I och för sig, sa Julia. Men det här med engagemang och att vi skapar vår egen omgivning, det tycker jag är viktigt. Vi väntar inte bara på att saker ska hända utan vi agerar. Se bara på vårt blomstrande föreningsliv.
Det som bär inlandet och de små orterna är det ideella engagemanget som finns. Kärleksfulla människor som älskar. Den där personen i byn som drar upp skidspår till alla att åka i. Såklart finns inte den typen av engagemang i staden. Staden är mörk och dystopisk. Framtiden finns inte där, det var inlandsaktivisterna helt överens om där de promenerade fram längs skoterspåret.
Erika och de andra inlandsaktivisterna hade följt utvecklingen. Från urbanisering till det som nu hände. Människor flyttade in och valde landsbygden. Få flyttade ut. Plötsligt var platsen hon älskade mitt i någonstans.