”Presenten” från 2016 är Ann Velins egen favorit. Den sprider en känsla av glädje och förväntan, tycker hon.
Namnet går att tolka på två sätt. Det speglar både de blandade känslor som gestaltas i Ann Velins bilder och hur hon känner inför sin allra första utställning.
Att konsten visas upp i Norsjö gör inte saken mindre spännande. Det var här hon växte upp, det var platsen hon lämnade som 16-åring och det var hit hon återvände för några år sedan efter att ha blivit utbränd och gått in i väggen:
– Det hade varit mindre läskigt i en större stad där man är mer anonym, säger Ann.
Hon berättar att hon i perioder alltid har tecknat och målat. Inte så konstigt, kan tyckas, då båda föräldrarna har varit bildlärare.
Men någon hjälp därifrån tog hon inte.
– Till mammas förtret fick hon aldrig lära mig något. Jag ville inte att det skulle vara orättvist. Ingen skulle säga att ”du är bra för att din mamma har lärt dig”. Jag ville hitta till det själv.
På den vägen har hon fortsatt. Förutom att hon gick bild och form på gymnasiet i Skellefteå är hon självlärd. Dessutom tycker Ann att utbildningen snarare kvävde än utvecklade hennes kreativitet.
Efter gymnasiet flyttade hon söderut. Kortare sejourer i Stockholm och Örebro följdes av tio år i Göteborg. Under de här åren jobbade hon bland annat som personlig assistent och försäljare, samtidigt som hon ägnade sig åt konsten vid sidan om.
Men i Göteborg kraschade allt och Ann blev utbränd. Riktigt rejält, dessutom.
– Det har tagit många år att komma tillbaka, säger hon.
Ett viktigt steg på vägen blev att flytta tillbaka till lugnet, tystnaden och närheten till sjön i Norsjö. Men framförallt har hon tagit hjälp av konsten.
Konsten har alltid betytt mycket för Ann Velin. ”Det intressanta är inte vad som händer på papperet utan vad som händer med en själv”, säger hon.
För Ann handlar mycket om att slippa vara rädd för sina känslor. Det har hon även gått i terapi för att lära sig.
– Även om jag möter mina känslor i terapin så gör jag det ännu mer när jag målar. Då blir det till och med som ett möte med mig själv.
Hon konstaterar att det är viktigt att alla känslor får komma fram. Även de där mörka som vi gärna gömmer bort.
Ann har inga direkta förebilder. Däremot inspireras hon mycket av olika människor hon lärt känna genom åren. Ibland har hon också tecknat av dem, även om det oftast slutar med att Ann gör en egen karaktär.
Många av hennes verk bär drag av sagor och serieteckningar. När hon först fick höra det blev det ”jaha, man är inte bättre än en serietecknare”. Sedan upptäckte hon att det fanns en hel värld av grafiska noveller.
– Då var det någon som sa att ”det är en större komplimang än vad du tror”.
Ann arbetar i flera olika tekniker. Däremot är det tryckta versioner och inte originalen som nu visas upp i Norsjö.
Förklaringen är att originalbilderna inte får plats och att det inte känns tryggt att lämna dem obevakade.
Ann hoppas att porträttet av kompisen Andrea får sitta kvar på biblioteket. Då kommer hon alltid att finnas här, resonerar hon.
Men nu hänger i alla fall hennes verk där till allmän beskådan. Vilket inte var tanken när de kom till. Kanske hade det inte heller blivit någon utställning om det inte varit för det märkliga sammanträffande som skedde när planerna drogs upp.
Det började med att Ann var förbi hos föräldrarna och hämtat några väskor. Där hade hon hela sin produktion från 2006 och framåt.
– Jag satt uppe en natt i slutet av sommaren och sorterade allt. Tänkte på vilka som skulle passa att visa upp. Tidigt nästa dag ringde Berith från biblioteket och undrade om jag inte skulle ställa ut.
– Det var en fantastisk tajming, som om det var meningen. Då sa jag ja direkt.