Pär Wiksten: En kompis sade till mig: “Alla som inte är oroliga för döden ljuger eller är dumma i huvudet.” Jag tänker att det är ju rätt naturligt eftersom att döden är något okänt.
The Wannadies har aldrig tidigare genomfört så många spelningar i Sverige under ett och samma år. Med hjälp av deras frontfigur Pär Wikstens oneliners och “flännande” i TV4:s “Så mycket bättre” har de attraherat en ny publik och väckt liv i den gamla.
– Vi har sålt ut och dragit folk som satan, berättar Pär.
Oavsett framgångar nu, då och i framtiden är hans önskan att vara omtyckt enorm.
– Jag har jättelätt för att säga hej till alla som går förbi. Några vänner tycker att jag är ett socialt monster och det kanske jag är?
Vi sitter på en uteservering i solen, med varsin filt över benen. Att intervjua Pär är både enkelt och svårt på samma gång. Han har ofta överraskande associationsbanor utan en tydlig röd tråd, vilket är rätt befriande. Efter en stunds allmänt småprat får samtalet en allvarligare ton. Pär kommer in på att några av hans vänner inte längre finns kvar i livet.
– En kompis sade till mig bara för någon dag sedan: “Alla som inte är oroliga för döden ljuger eller är dumma i huvudet.” Jag tänker att det är ju rätt naturligt eftersom att döden är något okänt. Jag höll ju faktiskt på att dö för två år sedan, säger Pär oväntat samtidigt som han smuttar på sitt glas med rosé.
– Jag fick covid precis veckan innan jag skulle ta vaccinet. Så jag åkte ju dit ordentligt. Alla i familjen blev sjuka, men jag blev så otroligt dålig. Efter typ 16 dagar eller något sådant var jag i så dåligt skick att min fru Christina ringde efter ambulansen.
Det blev början på en lång, oanad och utmanande serie av dramatik, ambulansfärder och akutmottagningar.
– Läkarna upptäckte att jag fullt med blodproppar i lungorna. Jag fattade inte hur allvarligt det var.
Med blodförtunnande medicin och diverse råd från läkarna fick Pär åka hem. Men så vaknar han en morgon av att han har fullt med blod i munnen.
– Jag har en bild på näthinnan där jag sitter nerblodad och naken på toalettstolen. Christina ropar att ambulansen är på väg. Sedan ber hon vår dotter att hämta ett par rena kalsonger till mig. Då letar hon fram ett par rosa skämtkalsonger som hon gett mig på fars dag.
I allt kaos börjar Pär ändå skratta och när ambulanspersonalen kommer drar han på med “underbältet”-skämt.
– Det blev mitt sätt att hantera situationen. Jag frågade om de visste om det ifall det påverkade förmågan att få stånd om man tappar blod. De svarade lite halvt roade: “Du får säkert ett lite sämre stånd nu. Du har ju förlorat typ hälften av ditt blod,” och sedan blev det ambulans till Karolinska.
Trots allvaret i situationen beskriver Pär att han på något obegripligt sätt gick in i ett nödläge och accepterade läget.
– Mitt normala jag hade antagligen varit livrädd. Men nu var det liksom, Pär letar efter orden.
– Det är vad det är, tänkte jag. Det är bara att acceptera det här. Jag får acceptera att jag sitter och kräks blod i en ambulans.
På sjukhuset fick flera läkare kämpa för att stoppa hans akuta blödning i näsan.
– Till slut kom en lite mer senior läkare och tog över. Han tittade på mig och sedan skrek han: “Satans jävla helvete, ge mig ballonger.”
Pär hade drabbats av en ovanligt allvarlig bakre näsblödning som är svår att stoppa. Läkaren förde in ett rör genom Pärs näsa och blåste upp en ballong i halsen på honom för att stoppa blödningen.
– Det var inte jättekul. Men ändå såg jag allt med någon slags humor. Händer det här mig just nu? Sitter jag här och dör? Vad snopet, jag trodde jag skulle leva längre. Mina tankar om döden bestod av att få cancer om sådär 30 år.
Pär berättar inlevelsefullt om hur sjukvårdspersonalen kämpade med att sätta in en droppnål i hans ovilliga, blodfattiga vener.
– I vanliga fall skulle jag protesterat och svurit men nu var det mer som ett: “Jag bryr mig inte. Jag har ingen kraft kvar. Gör vad ni vill, om jag dör nu eller om en vecka spelar det ingen roll. Jag är så slut. Jag orkar inte.”
Efter en ordentlig kur med olika läkemedel och åtgärder som stoppade hans kraftiga blödning började han sakta återhämta sig.
– Det var ju pandemi så Christina fick inte hälsa på. Men när hon ringde berättade de vad som hänt.
När Christina frågade läkarna: “Hur går det med blodpropparna i lungorna när han får koaguleringsmedicin?” blev svaret: “Va? Har han blodproppar i lungorna? Herregud!” En hematolog med expertområde på blodproppar kallades in. Situationen var kritisk. Läkaren justerade medicinen så att blödningen kunde stoppas utan att han skulle riskera att få fler blodproppar.
Nu efteråt är jag ganska nöjd med hur allt har hanterats. Men där och då, när jag insåg att det kunde vara kört, var jag inte så jävla kaxig. Jag tänkte mer att det hade varit roligt att få hänga med min fru och vår dotter ett par år till. Ju mer jag piggnade till desto mer tacksamhet kände jag över mitt fantastiska liv. Men en sak som jag konstaterat nu efteråt är att jag inte tror att man är rädd för döden när den väl inträffar.
Pär Wiksten jobbar i sin studio, mixar musik och skriver nya låtar.
En man i keps och kavaj stannar till vid vårt bord. Han och Pär småpratar om vädret en stund. När mannen går iväg tar Pär upp tråden där vi slutade.
– Jag skulle inte vara missnöjd om någon körde på mig nu. Eller jag skulle tycka synd om de kompisar som jag var på väg att dricka öl med. Nu är jag mest orolig för prostatan, vill helst inte börja kissa ner mig, säger Pär och skrattar.
Ett par grannar till Pär går förbi, även de vill byta några ord med honom. Samtalet kan sammanfattas som en odyssé om pensionärens goda liv. Pär ber dem komma på Wannadies spelning till helgen. “Såklart vi kommer,” svarar de.
Nu lämnar vi döden för en stund och Pär berättar om sin långa relation och kärlek till “kompisbandet” Wannadies.
– Nu är det lite mer som en klassresa. Vi sitter och garvar och det gör inte så mycket om en gitarr är lite ostämd. Att vi fick en sådan här bonusrebound, det är bara att säga tack och ta emot. Det hade vi inte räknat med.
Men att Wannadies skulle skriva ny musik, spela in ett nytt album och fortsätta turnera säger Pär bestämt nej till.
– Folk vill höra låtarna från 90-talet och det är great. Nu ska vi inte mjölka ur framgångarna något mer. Man ska sluta när det går som bäst. Vi kanske gör ett sista gig i Skellefteå om tio år.
Pär Wiksten: ”Jag har typ 1001 idéer som ligger och väntar”.
Ännu en bekant till Pär stannar till, de snackar fotboll, länge. Pär säger att han är en genuin sportkille som växte upp på hockeyplanen i Jörn och till och med under en säsong var lagkapten i fotbollslaget.
– Sedan hade jag skolrekordet i armhävningar på barr. Att jag var så bra i den gymnastikgrenen kan ju bero på att jag vägde 14 kilo varav 12 kilo var armar.
Pärs kompis garvar och påminner honom om att hans rekord numera är slaget sedan länge.
– Ja, ja vi hörs. Ha det bra och pussa frugan, säger Pär och lyfter sitt glas till en skål, sedan dementerar han ryktet om att Wannadies ska lägga av.
– Alltså, vi kanske har gjort vår sista spelning på hemmaplan och går in i något slags halvt pausläge igen. Efter alla år tillsammans är det klart att vi kommer fortsätta att hänga. Kanske någon gång i en studio. Repa lite grann. Äta lite middag. Kanske göra färdigt någon låt och dyker det upp någon spelning så säger vi… Eller förresten, vi är nöjda och vill inte mjölka det här mer nu. Så vi ser det som vårt sista gigg.
Pär Wiksten är en etablerad låtskrivare som bland annat har skrivit och producerat låtar till Dregen och Amanda Jenssen.
Det saknas inte sysselsättning för Pär som berättar att han har “typ 1001 idéer som ligger och väntar”.
– Mycket har legat på paus efter “Så mycket bättre” och den lavin som kommit efter det.
Under den nästan två timmar långa intervjun har Pär inte “flännat” en enda gång. Kanske lite blanka ögon men inte de vanliga tårarna. Han tror att det har att göra med de intensiva inspelningsveckorna av ”Så mycket bättre” på Gotland.
– Det var som KBT, jag utsatte mig för en massa starka känslor dag ut och dag in. Så det är som att jag fick på ett litet filter. Inte hela tiden och det är bra. Nu har jag inte grinat på varje gig. Det kanske har hänt var tredje. Jag kan ju inte sjunga om jag grinar.
Men publiken vill ha Pärs tårar.
– När jag säger att jag hoppas på att klara sjunga en viss låt utan att grina, då ropar publiken: “Nej, grina!”
En kille på cykel ropar ett hej till Pär som hejar tillbaka sedan. Sedan säger han:
– Jag tror att jag samlar på kompisar. Jag älskar ju folk och vill ha så många vänner som möjligt innan jag dör.
Pär Wiksten: ”Min mardröm skulle vara om någon skulle uppfatta mig som dryg och otrevlig”.