Någon gång under 1970-talet bryter dokumentärfilmaren Lars-Åke Möller upp från Stockholm och tar rygg på den karismatiske Christer och den godhjärtade Anita.
De lämnar storstadsnoja och trängsel för att starta ett kollektiv i Sattajärvi, Norrbotten. Men okonventionella odlingsmetoder där kvinnans former står i centrum grusar drömmen om ett ekologiskt självhushåll. 30 år senare märks fortfarande ”Tuttkollektivet i Sattajärvis” avtryck och tack vare Lars-Åke Möllers filmmaterial kan världen nu få ta del av en scenisk rekonstruktion av händelserna.
Det är premisserna i humorföreställningen ”Kollektivet”, av och med Sven Björklund och Linda Wincent. Paret driver sedan ett par år tillbaka Instagramkontot bok.atspa ihop, där de flitigt publicerar fragmentariska humorklipp med mer eller mindre skruvade karaktärer, de hittar på.
Kontot kom till Norrbottensteaterns vd, Gunilla Röörs, kännedom och hon gav duon fria händer att skapa en föreställning. En dröm. Och en osannolik press.
– Där stod vi med en massa karaktärer utan sammanhang. Vi behövde en röd tråd och fann den till sist i ett kollektiv i Sattajärvi, säger Linda Wincent och skrattar.
Vi har kunnat följa henne denna vinter i SVT-serien ”Händelser vid vatten” där hon gör rollen som Gudrun Brandberg. Även den utspelar sig i norra Sverige under 1970-talet och under besynnerliga förhållanden. Men där upphör likheterna.
– Jag har förstått att det är en trend just nu med 1970-talet och kollektiv, men det är mer av en slump än en uttänkt strategi från vår sida, säger Sven.
Han besökte Skellefteå så sent som oktober i fjol tillsammans med William Spetz och föreställningen ”Hjälp mig inte”. Mest känd är han nog ändå som en av medlemmarna i humorgruppen Klungan där han ligger bakom älskade karaktärer som folklivsforskaren Job Andersson, Patrik Larsson och Lars Stenberg.
Ingen av dessa filurer medverkar i ”Kollektivet” men Sven tror ändå på en viss igenkänning.
– Man är den man är och skriver som man gör, så jag tror att de som gillar Klungan känner sig hemma, säger Sven.
– Ja, vi gör många karaktärer och olika dialekter under föreställningen, på så vis påminner det om varandra, säger Linda och utlovar en show med konstiga stämningar och roliga situationer.