Det Àr andra Äret som Vinterrocken, ej att förvÀxla med dess namne som lÀnge arrangerades av EFS i SkellefteÄ, Àger rum i kulturföreningen Mullbergets lokaler. Scenen Àr klassisk mark i Skelleftepopens mytologi men Àr fortfarande relativt okÀnd utanför de mer subkulturella kretsarna. DÀrför kanske det gÄr att ana viss oro hos arrangören att tillrÀckligt mÄnga ska betala in sig för att tÀcka hyran.
â Det Ă€r mĂ„let. Alla spelar gratis, sĂ€ger Mikael Ăhlund som anordnat evenemanget tillsammans med kollegorna i coverbandet Taking Notes.
De Àr faktiskt kollegor i dubbel bemÀrkelse dÄ bandet Àr ovanligt lÀrartÀtt. Gissningsvis lyckas ambitionen om att nÄ break even, för redan under mitten av inledande Natives Sons spelning Àr luften i lokalen fuktig och kvav. Precis som det ska vara nÀr partyrockare slÀpps fria.
Just partyrock i olika riktningar Àr en gemensam nÀmnare för kvÀllens band som utöver Taking Notes och Native Sons bestÄr av Lottas Lakejer och Crazy Train (tidigare Mucho Mojo).
Native Sons hĂ„ller countryrockens fana högt med covers av allt frĂ„n John Mellancamp och Nitty Gritty Band till Bruce Springsteen. Bandet bildades ursprungligen 1989 och hade som frĂ€msta merit att ha spelat pĂ„ komikern Martin Ljungs 90-Ă„rskalas innan de hamnade i en 20 Ă„r lĂ„ng dvala och âskaffade barn och gjorde annatâ.
En av dessa avkommor stÄr nu pÄ scenen med det ÄteruppstÄndna bandet och Àr utan tvekan en av kvÀllens verkliga utropstecken. Lova Norlund (lÀgg namnet pÄ minnet) Àr den senaste i raden riktigt vassa countryröster i ett SkellefteÄ som redan Àr rÀtt bortskÀmt inom omrÄdet med namn som Sarah Sundström, Ida Bodin och Emma Stenberg.
Lova gör örhĂ€ngen som âTwo More Bottles of Wineâ (troligtvis mest kĂ€nd med Emmylou Harris) med perfekt tajming och utmĂ€rkt sval attityd.
Det Ă€r vĂ€lspelat, det Ă€r underhĂ„llande och publikfriande, nĂ„got som prĂ€glar kommande band ocksĂ„. Ta bara energin som Taking Notes Jagger-liknande sĂ„ngare Olof Nyström och basisten Mikael Ăhlund utstrĂ„lar. Den senare vĂ€grar definitivt att leva upp till myten om att basister ska stĂ„ tysta i bakgrunden â för vad Ă€r det roliga med det? Han kan de flesta klyschorna och spelar ut dem alla med en rasande frenesi.
Det rÄder ingen tvekan: Musikerna ska leva upp allt de kan och publiken ska fÄ valuta för pengarna, oavsett om arrangemanget bÀr sig eller ej.