Det är andra året som Vinterrocken, ej att förväxla med dess namne som länge arrangerades av EFS i Skellefteå, äger rum i kulturföreningen Mullbergets lokaler. Scenen är klassisk mark i Skelleftepopens mytologi men är fortfarande relativt okänd utanför de mer subkulturella kretsarna. Därför kanske det går att ana viss oro hos arrangören att tillräckligt många ska betala in sig för att täcka hyran.
– Det är målet. Alla spelar gratis, säger Mikael Öhlund som anordnat evenemanget tillsammans med kollegorna i coverbandet Taking Notes.
De är faktiskt kollegor i dubbel bemärkelse då bandet är ovanligt lärartätt. Gissningsvis lyckas ambitionen om att nå break even, för redan under mitten av inledande Natives Sons spelning är luften i lokalen fuktig och kvav. Precis som det ska vara när partyrockare släpps fria.
Just partyrock i olika riktningar är en gemensam nämnare för kvällens band som utöver Taking Notes och Native Sons består av Lottas Lakejer och Crazy Train (tidigare Mucho Mojo).
Native Sons håller countryrockens fana högt med covers av allt från John Mellancamp och Nitty Gritty Band till Bruce Springsteen. Bandet bildades ursprungligen 1989 och hade som främsta merit att ha spelat på komikern Martin Ljungs 90-årskalas innan de hamnade i en 20 år lång dvala och ”skaffade barn och gjorde annat”.
En av dessa avkommor står nu på scenen med det återuppståndna bandet och är utan tvekan en av kvällens verkliga utropstecken. Lova Norlund (lägg namnet på minnet) är den senaste i raden riktigt vassa countryröster i ett Skellefteå som redan är rätt bortskämt inom området med namn som Sarah Sundström, Ida Bodin och Emma Stenberg.
Lova gör örhängen som ”Two More Bottles of Wine” (troligtvis mest känd med Emmylou Harris) med perfekt tajming och utmärkt sval attityd.
Det är välspelat, det är underhållande och publikfriande, något som präglar kommande band också. Ta bara energin som Taking Notes Jagger-liknande sångare Olof Nyström och basisten Mikael Öhlund utstrålar. Den senare vägrar definitivt att leva upp till myten om att basister ska stå tysta i bakgrunden – för vad är det roliga med det? Han kan de flesta klyschorna och spelar ut dem alla med en rasande frenesi.
Det råder ingen tvekan: Musikerna ska leva upp allt de kan och publiken ska få valuta för pengarna, oavsett om arrangemanget bär sig eller ej.