Annika Kofoed, har gett regi till ”Wendy och Peter Pan” baserat på J M Barries berättelser. Melker Sörensen har koreograferat hela produktionen.
Solen står högt på den molnfria himlen, myggen är pigga och vinden står stilla. Folk i färgglada dräkter hejar glatt till varandra och en bit bort hörs musik. Snart ska de sista föreställningarna av ”Wendy och Peter Pan” spelas. En av personerna i det kreativa teamet är regissören och koreografen Melker Sörensen. Hans meritlista är, trots hans relativt unga ålder, så lång att den knappt går att omfatta. Redan som barn hade han blicken riktad mot scenen.
– Jag minns när jag var på audition för första gången. Då var jag 10 år och Malmö Stadsteater skulle göra ”Sound of Music” och jag sökte rollen som den 11-åriga Kurt, så jag var ju egentligen för ung. Jag fick inte rollen. De sade att jag var för kort och jag minns att jag blev jätteledsen. Jag ville så gärna ha den rollen.
Melker ler åt minnet samtidigt som han slår bort myggen som trängs på hans i dag rätt långa ben. Han behövde dock inte vara ledsen och utan roller särskilt länge för hans professionella debut kom redan som 13-åring då han fick en roll i barnoperan "Brundibár" på Malmö Opera.
– Det blev den bästa utbildningen, alltså "learning by doing”. Skådespelerskan Marianne Mörck var en av dem som tog sig an mig och nu regisserar jag henne. Det är häftigt vart världen tar en, som att cirkeln sluts någonstans. Jag hade ju aldrig kunnat gissa, när jag var det där lilla barnet, att jag en dag skulle regissera en av mina barndomshjältar.
Tanken om att agera i ledande positioner kom när han som 16-åring fick sitt första ledaruppdrag som ”barnkapten” i "Kristina från Duvemåla" vilket innebar att han skulle ansvara och repetera in material med de yngre barnskådespelarna.
– När jag ser tillbaka på det så är det helt orimligt att de gav mig det ansvaret. När jag ser på 16-åringar i dag förstår jag att jag måste ha varit fruktansvärt lillgammal. Att jag ens gjorde det. Men det gav bevisligen blodad tand. Att liksom vara med på den sidan som bestämmer lite. Det lärde jag mig jättemycket på.
Efter barnoperan rullade uppdragen in och efter gymnasiet sökte Melker och kom in på prestigefyllda Balettakademien i Göteborg. Samtidigt som han studerade fortsatte Melker att jobba parallellt med olika förställningar. Efterhand så blev Melker även danskapten och assistent till regissörer och koreografer.
– Inte för att jag är den bästa dansaren, utan mest för att jag uppfattar saker, håller koll, kommer ihåg regianvisningar och sceniska avtal och har lätt att föra dem vidare i koreografin. Men jag tänkte nog aldrig att jag skulle bli koreograf. När jag fick mitt första koreografiprojekt så funderade jag på om jag verkligen skulle göra det.
Men Melker tackade ja och har skaffat sig en respektfull erfarenhet genom att koreografera ett flertal pjäser, operor, musikaler och shower som "Orlando", "Farliga förbindelser", "Äppelkriget", "Amadeus" och "Chess".
– Jag har lärt mig jättemycket genom att assistera och vara nära andra regissörer och koreografer. Utbildning som just det är det inte alla som har. Många har lärt sig genom att vara en del av det sceniska hantverket.
Melker pratar med ödmjukhet om sin ledarroll och de förutsättningar som behövs i den konstnärliga processen.
– För att lyckas behövs ett tryggt rum, där man har tillit och förtroende till varandra, så att alla som är med vågar utmana sig och spränga gränser. Det finns en gammal ledarstil som bygger mer på härskartekniker, men det håller inte i längden. Det är också lite ”Old School”, alltså de blir färre och färre som arbetar på det sättet också. Ledare som härskar genom att osynliggöra människor. Som låtsas att inte höra när någon säger något eller tittar förbi personer. Det är fruktansvärt jobbigt att inte bli sedd.
Det prasslar i björklöven och en vindpust tar med sig manushögen som ligger på bordet. Några pirater från kvällens föreställning springer i kapp de virvlande bladen och ger dem till Melker. Han tackar dem och säger att han kommer strax och att de kan börja värma upp inför föreställningen. När de går tittar Melker efter dem.
– Att ställa sig på en scen och leverera är en utsatthet. Folk som är på scen, oavsett vilken genre, är utsatta. Som en del i det kreativa teamet är man inte utsatt på samma individuell nivå. Alltså man är som regissör eller koreograf på ett annat sätt kvar med ens idéer, själ och hjärta som man för andra liksom manifesterar, men man står inte där själv.
I sommar har Skellefteborna fått ta del av Melkers Sörenstams koreografikonst. För även i år sätter Västerbottensteatern upp ”Wendy och Peter Pan” i Medleforsparken. Det är ett samarbete med amatörer och studenter från Musikalakademin på Strömbäcks folkhögskola.
Just nu avlöser Melkers uppdrag varandra. Han har precis regisserat och koreograferat världspremiären av ”Marguerite – En dans med djävulen” på Malmö Opera, samt koreograferat en helt ny produktion av musikalen ”Evita” i Danmark, regisserat "Casanova" på Ystad Teater och redan i höst blir det "Cabaret" på Helsingborgs Stadsteater. Det är ett högt tempo i hans liv, med byte av städer, platser, ensemble och uppdragsgivare. Han försöker att ta tillvara på tiden när han reser.
– Ibland sitter jag på tåget, eller flyget, och sprattlar med tårna och benen, för ibland så slår kreativiteten till, när man minst anar det, säger han och skrattar.
Trots att Melker bara är 42 år har han medverkat i de flesta musikalerna. Nu är en av drömmarna att få sätta upp ”Sound of music”, kanske beror det på att han vill ha revansch efter att han fick nobben att spela rollen som Kurt. Men i dag är det annorlunda för nu sitter Melker med och fattar besluten vid en audition. Vem som får rollen eller vem som får leta sig vidare.
Melker Sörensen trivs i Skellefteå. Hans sätt att lära känna staden är genom att promenera längst broarna. Till Västerbottensteatern återvänder han gärna. ”Det är en fin teater som gör ambitiösa saker, de har sin givna plats i det Västerbottniska samhället.”
– Man känner efter fem sekunder om man vill jobba med någon eller inte. Det är någonting med energin. Även om folk kommer in och levererar på topp så måste även känslan av att det här vill jag göra ihop med dig infinna sig. Annars åker den som söker tyvärr direkt längre ner på listan. Men det är ju flera som sitter i en jury som ska tycka till. Ändå är det nästan alltid en konsensus.
I sommar har Skellefteborna fått ta del av Melkers koreografikonst. För även i år sätter Västerbottensteatern upp ”Wendy och Peter Pan” i Medleforsparken. Det är ett samarbete med amatörer och studenter från Musikalakademin på Strömbäcks folkhögskola. Elever som nu sedan ett år är färdigbakade musikalartister.
– Det har varit ett tufft år för många. Jag tänker att det här är en speciell bransch och jag tror inte att någon i publiken, som inte själv har jobbat i branschen, förstår hur tufft det är. Vilken disciplin som krävs.
Trots att Melker Sörenstam bara är 42 år har han medverkat i de flesta musikalerna. Nu är en av drömmarna att få sätta upp ”Sound of music”, kanske beror det på att han vill ha revansch efter att han fick nobben som liten grabb. Men i dag är det annorlunda för nu sitter Melker med och fattar besluten vid en audition. Vem som får rollen eller vem som får leta sig vidare.
Melker lutar sig fram och lägger armbågarna på bordet. Hans avslappnande vänliga ansikte har en skarp blick. Han har slitit hårt för att vara där han är i dag.
– I början sade jag aldrig nej till saker. Jag tog skitjobb bara för att lära mig. För att se hur branschen fungerade och för att komma in och lära känna folk. Ibland kan jag idag uppleva att folk, i början av sina karriärer, kan vara lite snobbiga och liksom tackar nej till jobb när det är något man inte tycker riktigt passar en. I början så ska man inte tacka nej till någonting, tänker jag. För det handlar bara om att lära sig hantverket. Man är ju aldrig klar när man går i skolan, jag är inte ens klar nu. Jag vill lära mig hela tiden. När jag ser någon som är bättre än mig, då tänker jag att det där vill jag lära mig.
Snart ska de sista föreställningarna av ”Wendy och Peter Pan” spelas. En av personerna i det kreativa teamet är regissören och koreografen Melker Sörensen. Hans meritlista är, trots hans relativt unga ålder, så lång att den knappt går att omfatta. Redan som barn hade han blicken riktad mot scenen.
Det är sen eftermiddag, skådespelare, amatörer och dansare gör sig beredda inför kvällens föreställning. Några i ensemblen lever på sin utövande konstform medan andra kämpar på med dubbla jobb. Vem som lyckas i den konkurrensfyllda branschen tror Melker, förutom talang och hårt arbete, beror på tillfälligheter.
– För att lyckas måste folk även veta om att du finns. Vill man ha kontakt med någon så ska man ta den. Man vill inte vara tjatig, det är inte kul, men det är inget fel i att påminna andra om att man finns. Jag som anställer många frilansare och föredrar de som visar framfötterna, som säger att de kan komma förbi och säga hej för att jag ska se vem de är. Det visar intresse och en målmedvetenhet för att få jobb. Jag tror själv att jag kommer fortsätta att jobba långt efter att jag fyllt 70 år. Det är helt enkelt något i mitt dna, säger Melker och skrattar gott.