The Wannadies 1998. Fr v Erik Dahlgren, Christina Wiksten, Stefan Schönfeldt, Fredrik Schönfeldt och Pär Wiksten.
För The Wannadies väntar en hektisk vårvinter med tretton spelningar under sex veckor.
Spenderar ni mycket tid i replokalen inför den kommande turnén?
– Nej, absolut inte, svarar Fredrik Schönfeldt tillsammans med Christina Wiksten och får omedelbart medhåll av Pär Wiksten.
– Vi är nog Sveriges ”fritidigaste” band med tanke på att vi är så sjukt dåliga på att spela. Men det innebär ju också att vi egentligen måste repa jättemycket.
– Men när vi väl repar in saker då sitter de och då är vi jävligt bra, säger Stefan Schönfeldt.
– Kanske är vi ändå Sveriges lataste band. Vi vill mest bara ses och käka middag, säger Pär och får medhåll.
– Vi försöker repa men trillar lätt dit på för mycket snack, mat och vin, säger Christina och skrattar.
The Wannadies från vänster: Fredrik Myhr, Stefan Schönfeldt, Pär Wiksten, Fredrik Schönfeldt och Christina Wiksten..
Det här är ett gäng som i princip vet vad den andre ska säga före det är sagt. Ord fylls i. Interna skämt haglar och det märks att de gillar varandra. Att Pär numera, efter sin medverkan i ”Så mycket bättre”, fått en stor portion extra uppmärksamhet tar de med ro. Frågan om han förändrats av kändisskapet besvaras med kärleksfull ironi av Stefan:
– Han är numera helt outhärdlig. Det går ju inte att ha med honom att göra längre.
Pär hakar direkt på.
– Jag vill att de ska säga Sir Pär nu. De har ju inte godkänt det än, men det kommer, säger han och tittar på sina bandkompisar.
– Sir Pär, svarar de alla samtidigt och bullerskrattar på en nivå som gör att gästerna på Paulus tystnar och tittar på det högljudda gänget. Stefan blir någorlunda allvarlig och tar ordet.
– Pär är ju alltid Pär, men såklart är det skillnad. Han har ju kunnat vara ganska anonym i Stockholm tidigare. När vi till exempel var och käkade på en restaurang ville personalen prata mer om hans framträdande i ”Så mycket bättre” än vad som fanns på menyn eller vad vi kunde dricka.
– Förut spelade jag i ett band som ingen visste vad de hette. Några hade hört låtarna. Men de visste kanske inte vilket band det var. Och nu är det damer som kommer fram till mig på Ica, vill krama mig och säger att jag är så fin, berättar Pär.
Pär Wiksten inför sin första tolkning i Så mycket bättre. ”Jag var kallsvettig”.
– Det är ingen som känner igen oss, Pär har alltid varit apan. Så har det alltid varit. Den där kortvuxna killen med peruk sticker ut, säger Stefan och plirar under mössan med ögonen. Brorsan Fredrik håller med och fortsätter på samma spår.
– Det är ganska tacksamt att ha ett penntroll som frontar. Alltså, mig är det sällan någon känt igen. Inte ens när vi var som störst. Men jag har en ganska rolig historia, när min son skulle börja ettan hade skolan ordnat en träff med föräldrarna. Så frågade en av de andra papporna mig: ”Var kommer du ifrån?” Och jag svarade att jag kom från Skellefteå. Då säger han: ”Känner du någon i Skelleftebandet Wannadies?” Jag bara stod där helt frågande och undrade om det var någon form av skämt.
Fredrik slår ut med händerna och gapar med munnen för att gestalta hur paff han blev av frågan. Stefan tar vid:
– Min son var ute och gick med sin kompis från Göteborg som fick syn på en affisch med oss och utbrast: ”Det är ju Wannadies som spelar, det är ju fan Sveriges största indieexport, ska vi gå och se dem?” Min son svarade: ”Det där är min farsas band” och kompisen blev hyfsat förvånad och undrade varför han inte sagt något.
Alla garvar och Stefan fortsätter att berätta:
– Det finns många sådana historier. När min grabb Linus som då var sex år följde med till England, när vi var på MTV och spelade in, fick han frågan om han ville se när vi spelade. Han svar blev: ”Jag har sett dem live förut, de är inte bra”.
Wannadies delar med sig av flera olika händelser under åren som turnerande band. I dagarna börjar de att repetera på Mullberget och på fredag släpps deras nya singel ”It’s You”.
The Wannadies – Stefan Schönfeldt, Pär Wiksten och Fredrik Schönfeldt har varit vänner i snart 40 år.
Många pratar om att Skellefteås musikaliska storhetstid var på 90-talet. Ett gäng band från Mullberget tyckte under en intervju i Norran att det är dags att börja prata om vad som händer 2024, i stället för att det var bättre förr, vad säger ni om det resonemanget?
– Att det är sant. Det var så för oss också i början, säger Pär som flyttade in till Skellefteå från Jörn för att spela i band och jobba i skivaffär. Han menar att det är lätt att tänka i termer som: ”Det var bättre förr”.
– Vi började med att repa på Gamla Lundbergs fabriksområde. Ett gäng månader senare bildade vi en egen musikförening. Men fortfarande var det ”no action” – ingen publik. Vi var bara en stor grupp kompisar, på typ 30 personer, med en egen musikförening som spelade för varandra. Sen svepte det in en våg av längtan efter en alternativ indie-pop och vi råkade spela rätt musik i rätt tid. Det är folk som gör sjukt bra grejer nu, men den där rätta vågen för just deras musik kanske inte är där. Talang är en sak, men sen handlar det även om tur och tajming. Det är inget man kan styra över.
– Bruset är helt annorlunda nu också. Om man blev spelad på P3 på 90- talet var man hemma. I dag kan alla nå ut, men till hur många? säger Stefan.
– Vi började ju i ”do it yourself”- rörelsen. Alltså byggde upp allting själva och hittade ett community där vi kände oss bekväma. Vissa hittade idrotten och vissa hittade kyrkan. Vi hittade varandra och vi älskar varandra djupt och gillar den här musiken som vi har lyckats skapa tillsammans. Det är ju det som är hjärtat i varför vi fortsätter, säger Pär med tårar i ögonen.
– Visst kan vi dra åt olika håll, men det vi har är som ett äktenskap och efter 36 år är det inte lönt att skilja sig, säger Christina och ler.
– Bandet är som en familj, säger Stefan höjer sin kaffekopp:
– Vi är äkta vara. Kanske lite skit ibland. Men det är på riktigt.
The Wannadies spelade i Sara kulturhus 9 april 2022 och bjöd på en kavalkad av kända hits. Den 2 februari entrar de scenen i Skellefteå igen.