Planen för The Drowners är att under 2023 släppa ett flertal nya låtar.
– Vi har inga ambitioner att komma ut och spela än. Vi vill känna oss för först och se om det finns något sug hos publiken, säger Leif Rehnström, gitarrist i The Drowners.
Det är mer än 30 år sedan som Leif Rehnström och klasskompisen Mikael Sundquist träffades och startade sitt första rockband tillsammans. Men, det rockbandet blev kortlivat för vänskapsduon kom på att de ville spela pop istället och då hoppade de andra bandmedlemmarna av.
1993 går Leif och Mikael på en fritidsgårdskonsert och får syn på Magnus Wikström som står och sjunger Nirvana-covers med respektfull inlevelse. De blir fullständigt knockade av hans röst och övertalar Magnus att börja sjunga i deras nystartade band. Kort därefter kom hårdrocksbasisten, Jonas Bergqvist samt Andreas Persson på trummor, med i bandet.
– Vi släppte vårt första album 1996 och fick stor genomslagskraft. Nästa album 1997 med radiolistplacering. Vi turnerade i USA. Det var otroligt lärorika och fantastiska år. För att vara ett sådant litet band har vi sett och upplevt väldigt mycket. Som kanske då på den tiden, när man var ung, tog för givet. Det är inte alla som har turen och skickligheten att få vara med om den resan som vi gjort, säger Leif.
Det hektiska 90-talet blev 2000-tal. Turnélivet slet och bandet löstes upp.
– Vi bubblade på Billboard Top 40 i USA, men lyckades aldrig riktigt breaka där. Vi tog oss inte riktigt nog långt för att fortsätta på heltid med musiken.
Nu 30 år senare har lusten att göra musik tillsammans kommit tillbaka.
– Alla har så ordnade liv och i dag och är vi kanske inte så sugna på att sätta oss i en buss för att åka och spela för 20 personer. Vi släpper ut den musiken vi gillar och kanske är det någon annan på andra sidan jordklotet som tycker; ”Åh vad det här är bra”.
På 90-talet var The Drowners ett långhårigt trallvänligt gitarrbaserat popband som visade vilka ackord man skulle ta för att få med sig publiken. Nu har det långa hårsvallet fallit och pojkbandsstuket är utbytt till välklippta skäggiga herrar. Livet har förändrats.
Fortfarande handlar bandets texter om den mellanmänskliga vardagen, livet och allt däremellan. Vänskap, relationer, depressioner och kärlek. Många av låtarna blev under bandets storhetstid skrivna i turnébussen.
– Turnélivet var och är mycket att sitta på en buss. Men, nu har alla en smartphone. För 20 år sedan var det inte så. Man skrev musik och försökte sova. Världen är så annorlunda i dag. Det behövs andra skills än vad som behövdes på 90-talet.
Leif Rehnström, tystnar en stund och letar efter orden.
– Som band strävade man efter ett skivkontrakt. Man behövde skivbolaget för att bli distribuerad. Det var nästan omöjligt att göra allt själv. I dag har man kapat bort alla mellanhänder, vilket är kul, men det kräver mycket av artisten.
Ingen i bandet är i dag heltidsmusiker. Att bandet återuppstår handlar mycket om att ge utrymme och utlopp för den kreativa sidan i vardagen och att till viss del göra verklighet av lösa planer.
– Jag är något av en projektledare i bandet. Alla hjälper till med musiken och det kreativa. Min roll är att de här drömmarna och planerna vi har, också blir genomförda. Musiken har lärt mig saker som är nyttiga att kunna. Som projektledning, ta fem virriga personer runt om i världen, vara i rätt tid, göra rätt sak och var på rätt plats samtidigt.
Numera skrivs inte The Drowners låtar i turnébussen. Eller fysiskt på plats i replokalen. Alla i bandet bor inte heller kvar i Skellefteå.
– Eftersom vi lever i en digital värld så är det annorlunda. Vi har en chatt där vi lägger ut slingor och bygger på varandras inspelade material. Men vi träffas såklart ibland för sammanhållningens skull.
Bandets plan är att under 2023 släppa nyskriven musik på Spotify och överallt där man kan streama musik. Först ut är låten Entrance Trial som släpptes i april.
– Vi vill ha kontroll över är den musik vi släpper och göra så bra låtar som möjligt. Vi fokuserar på det vi kan påverka. Vi är fyra 50 åringar som är ute efter de där stunderna av lycka när man är nöjd, glad och vill dansa. Egentligen kraften i musiken. För mig finns det inte något som kan väcka så mycket känslor som musik kan.