Jakob Algesten är aktuell med en ny singel och turné i Västerbotten med start den 8 maj i Nordmaling.
Huvudinstrumenten är piano, gitarr och rösten förstås. Men det visar sig att 47-årige Jakob spelar det mesta.
– På singeln spelade jag trummorna själv också, Daniel (Berglund) som jag ofta spelar med hade så mycket annat att göra, så jag tänkte ”hur dåligt kan det bli?”, säger han och skrattar.
VK träffar honom i studion Sandås silence recording på Grubbe för att ta bilder, här har han gjort sina inspelningar i samarbete med nämnda Daniel, trummis och producent, som Jakob spelat med ”sedan mellanstadiet i Sävar”. Genom åren har det blivit många olika konstellationer sedan genombrottet med bandet Isolation Years som Jakob frontade och där Daniel spelade trummor.
Fröet till singeln Som yrvakna björnar kom när gamla kompisen Olof Wretling bad Jakob skriva något till tv-filmen Misslyckandena i mitt liv, det fröet har nu grott och blivit en hel låt. Till hösten släpper han albumet Stad i mörker, med nya och gamla låtar, bland annat singeln Västerslätt som kom för två år sedan. Jakob jobbar gärna lokalt, såväl fysiskt som i sina texter.
– Tvärån hotar hela området, jag spelade låten på operan för ett par år sedan och sedan kom översvämningen – så det blev nästan som en profetia, jag får nog passa mig för vad jag skriver, skojar han.
Drivkraften är att skapa musik han själv blir nöjd med och tycker låter bra och så har det alltid varit. Att den förmågan tagit honom vidare ut i världen i olika sammanhang och med skilda artister/band är han väldigt tacksam över, men det är inget han på något sätt jagat.
– Jag har träffat folk som hört mina låtar och det har fäst på dem, sen har det snurrat på. Min gamla kompis Olof Wretling bad mig till exempel skriva något och vips var vi på en never ending Sverigeturné med Diagnoserna i mitt liv där hans berättande varvades med min musik. En kväll hade Sofia Karlsson sett oss och kom in backstage efter föreställningen och ville spela med mig så vi gjorde en duoturné ihop, berättar han.
Jakob har också varit fast medlem i Annika Norlins Säkert!, turnerat som basist i Deportees, haft duon Two White Horses med sin syster Lovisa och som sagt spelat i Isolation Years.
– Jag är ingen superdriven entreprenör i att marknadsföra mig själv, utan mer lärd att vara blygsam i hur jag ser på och presenterar mig själv, säger han.
Det han brukar få höra om sitt musicerande är att hans röst har en förmåga att beröra människor.
Jag skulle säga att du skriver snygg musik.
– Tack! Jag gillar ganska melodisk musik där jag kan förmedla en känsla.
Han vistas gärna lokalt såväl fysiskt som i sina låtar, här i studion Sandås Silence Recording har Jakob Algesten skapat sin senaste singel, Som yrvakna björnar.
Hur är det för dig att spela solo jämfört med att ingå i ett band?
– Jag är ganska van vid det nu sedan jag turnerade med Olof och var den enda musikern. Den uppenbara fördelen är att det inte gör något om jag glömmer en refräng eller spelar lite för långsamt, men det är klart att det finns en dimension till i att spela tillsammans med andra och det har jag ju också fått göra mycket, säger han.
Uppväxten i Sävar där han började spela och sjunga i kyrkan redan som barn lade grunden till det självklara med musik.
– Jag lärde mig tidigt att det inte var något konstigt att sjunga, i dag kan jag se gymnasieelever som, trots att de pluggar musik, knappt vågar sjunga offentligt.
På sin länsturné kommer Jakob att berätta mer om låtarna och var musiken har tagit honom, som till exempel när han och hans syster Lovisa skulle lanseras i USA med sin duo Two White Horses.
– Det var en amerikan som var i stan och besökte operan, han kom och såg oss en kväll och fick idén att han skulle göra oss till nya Simon and Garfunkel och plötsligt flögs vi till New York och allt var uppskruvat till max. Det var jättehäftigt på flera sätt, men vi levde väl kanske inte riktigt upp till hans bild, skrattar Jakob.
New York-trippen är ett utmärkt exempel på var musiken tagit honom.
– Att andra vill ha med mig är ett privilegium och något som också kan få mig att sätta lite fart, att jag får en deadline att jobba mot.
Du som har spelat på en hel del stora scener, hur ser du på att nu ge dig ut och spela för en mindre publik runt om i länet?
– Jag tycker faktiskt inte ens att stora festivalspelningar är särskilt kul, det är ingen snygg miljö, inte särskilt estetiskt tilltalande. Jag är jätteglad om människor gillar min musik och vill komma och lyssna.