Johanna Asplund, Jennie Asplund, Maria Andersson och Josephine Forsman har spelat tillsammans sedan de var tio år gamla i Robertsfors – nu släpper Sahara Hotnights ett nytt album efter en lång paus.
Året var 2018. Josephine Forsman, trummis i Sahara Hotnights, satt hemma i Topanga, Kalifonien. Många år tidigare, närmare bestämt 2011, gav bandet ut sitt senaste självbetitlade album, och när efterföljande turné tog slut var de eniga om att Sahara Hotnights behövde vila.
Sedan dess har hon spelat trummor bakom storheter som Robyn, Tommy Ramone och i hårdrocksbandet Casablanca. Maria Andersson, sångare, har släppt ett antal soloalbum. Johanna och Jennie Asplund har stått på scen bakom andra artister, och hängett sig inom andra yrkesbanor.
Men inuti dem alla började en tydlig längtan ta form, omöjlig att ignorera.
– Jag har spelat med många andra men där, 2018, insåg jag på något sätt att det inte var därför jag började med musik. Jag började med det här för att spela med några specifika personer, med Maria, Jennie och Johanna. Jag och Maria har haft sporadisk kontakt genom åren, men jag skrev till henne. Det visade sig att hon, och syrrorna, kände samma sak. Vi längtade efter varandra, och Sahara Hotnights, säger Josephine Forsman.
Maria Andersson flög till Topanga. Under en veckas tid djupdök de i sådant som skavde sist, och började navigera i nya toner.
– Vi kände på varandra igen, lite trevande. När hon åkte därifrån var det bestämt. Nu gör vi det här, nu blir det en ny platta, säger Josephine Forsman.
Idag är tiden kommen. Första singeln ”Reverie” har släppts och fullängdaren ”Love in times of low expectations” når våra öron i början av maj.
– ”Reverie” skulle jag säga är vårt discodoftande spår. Sahara Hotnights anno 2022 är elegantare, men vi har inte tummat på vårt sväng säger Josephine Forsman.
Johanna Asplund, bas och sång, håller med.
– Det är lite mer nedtonat än tidigare grejer. Jag tycker att vi lyckats skapa en väldigt intressant ljudbild.
Innan vi går vidare måste vi blicka bakåt. För gitarrerna, sången, basen och trummorna vi hör i ”Reverie” är resultatet av fyra västerbottniska tonåringar som en gång på 90-talet valde att satsa – och hade en bygd som stod bakom.
En tidig bild från 1999, när Sahara Hotnights skulle släppa debutalbum.
I Robertsfors fann Maria Andersson, Josephine Forsman, Jennie Asplund och Johanna Asplund tidigt varandra.
– Vi var bara tio år då, i den absoluta början. Det var ett enda stort skapande, det mesta vi gjorde. Vi tyckte om att vara kreativa på olika sätt, säger Josephine Forsman.
Till en början var det serietidningen ”Teenage Mutant Ninja Turtles” som var det stora intresset, men successivt byttes de muterade sköldpaddorna ut mot musik. Mitt i ett villaområde i Robertsfors dånade tonerna ut ur systrarna Asplunds garage.
– Vi var ett starkt kompisgäng, och gjorde allt tillsammans. Jag kommer ihåg det som så lätt, det var så självklart. Vi började spela i mammas och pappas garage. Grannarna fick stå ut med ganska mycket oväsen. Sedan lånade skolan ut nyckeln till musiksalen. Det är fint och härligt, hur okomplicerat allt var för att vi bodde på en liten ort, säger Johanna Asplund.
Tionde juli 2000 befann sig Sahara Hotnights i Stockholm.
De hann bli fjorton och femton år gamla. På en anslagstavla satt en lapp. ”Norrans popfest”, stod det. 1996 arrangerade Norran för andra året i rad musiktävlingen tillsammans med Musikfabriken, som nu är Kulturföreningen Mullberget. Sahara Hotnights deltog – och vann.
– Första pris var en ep-inspelning med Skellefteskivbolaget A West Side Fabrication. Men vi var ju inte myndiga, så en kväll kom skivbolaget hem till oss i Robban där de åt middag med våra föräldrar, säger Josephine Forsman.
När tre av fyra medlemmar började gymnasiet i Skellefteå hade de redan ett skivkontrakt i ryggen. Efter något år på Anderstorpsgymnasiet uppenbarade sig ytterligare en möjlighet. Ville de spela på heltid? Genom EU-medel och stöttning från A West Side Fabrication fick Sahara Hotnights dyka ner i sitt sound under ett års tid.
– Det är konstigt, för vi hade en märkligt god disciplin ändå. Varje morgon möttes vi i replokalen på Mullberget. Det var också då vi åkte på vår första stora turné, jag tror det var 40 gig runt om i Sverige, säger Josephine Forsman.
Albumet ”Kiss & tell” släpptes 2004.
Här någonstans, i samband med släppet av debutalbumet ”C'mon Let's Pretend” 1999, hände något. Ingen explosion, ingen gigantisk vändning över en natt. Snarare frukten av nästan nio år som band, trots att medlemmarna inte ens fyllt tjugo. Albumet sålde guld, de nominerades till två Grammisar. Och turnerade outtröttligt.
– För mig var det som att insikten kom över mig när vi spelade på Hultfredsfestivalen 2000. Vi stod på stora scenen, var en av huvudakterna, och i publiken stod över 20 000 personer. Det var svindlande, säger Josephine Forsman.
En av många av bandets spelningar på Hultfredsfestivalen.
Resten av världen fick upp ögonen för rock från Robban. De följande åren turnerade de i allt från Japan till runt om i Europa, Australien och USA. Plattorna kom med jämna mellanrum – ”Jennie Bomb”, ”Kiss & Tell”, ”What if leaving is a loving thing”, ”Sparks” och till sist ”Sahara Hotnights”. Alla med skillnader i ljudbilden, men med det ikoniska svänget som röd tråd.
– De långa USA-turnéerna varade i sju veckor, och det var fantastiskt att uppleva deras klubbkultur. Det var en superhärlig tid, men samtidigt utmattande. Att vara på nya platser varje dag, alla intryck och människor, säger Johanna Asplund.
– Vi brukade följa skivförsäljningen i varje stad i USA där vi spelat. Många gånger gick vi från att sälja några enstaka, till att det nästan tog slut när vi hade spelat, säger Josephine Forsman.
För elva år sedan släpptes deras senaste självbetitlade album.
De återkommer till känslan av att stå på scenen, och att göra det tillsammans. Det kroppsliga, själsliga. Muskelminnet som aldrig kommer försvinna.
– Det har etsat sig fast. Det har gått tio år, men så fort vi är i samma rum finns det i oss. Merparten av våra liv har vi spelat ihop, den här pausen är minimal i jämförelse med alla år av Sahara Hotnights, säger Josephine Forsman.
– Det var aldrig något jag räknade med, att vi skulle spela igen. Men jag känner mig otroligt välsignad att det blev så, att alla ville samtidigt. Bandet är det roligaste vi gjort. Det sitter i kroppen, säger Johanna Asplund.
När får vi se er på en scen i Skellefteå igen?
– Det jobbas på datum inför spelningar i sommar, så mycket kan vi säga. Och ja, vi kommer spela i Västerbotten, säger Josephine Forsman.