Jonas Marklund spelar trummor i Barons Court. I kväll repeterar de inför kommande spelningar.
Det är ett skönt gäng som samlats. De fyller i varandras meningar och skrattar hjärtligt med varandra. Mellan förstärkare, gamla bandaffischer och sladdar är det trivsel. Med stort T. Jonathan Norén Brännström som spelar i Skelleftebandet Hök och även är projektledare för Trästockfestivalen, konstaterar att stämningen är väldigt bra och att folk peppar varandra.
– Det är inget band som är likt det andra här, säger Jonathan.
Felicia Selin, som även hon är bandmedlem i Hök, tycker att engagemanget hos banden har förändrats under åren.
– Intresset för att spela tillsammans har ökat. Nu vill man ha ”riktiga” musikgrupper som gör musik tillsammans, säger hon och får medhåll av Jonathan.
Det blir ett stunds diskussion huruvida man får säga vad som är ”riktig” musik eller inte. Jonathan tycker att det får de visst göra.
– Man får säga ”riktig” musik för det är skillnad mellan att stå i en replokal och spela högt, än att sitta hemma med lurar och en dator. Det känns helt annars att känna en förstärkare bara blåsa öronen, säger han och får medhåll.
– Och att du träffar dina vänner när du är i en replokal, säger Alice Elveros som spelar bas och sjunger i Röda Naglar.
– Alltså det är som en liten mikro-demokrati eller som en liten klubb som är en viktig social grej, säger Felicia.
Felicia Selin sjunger i bandet Hök som bildades i slutet av 2019.
De berättar att det alltid funnits band på Mullberget men att det också handlar om graden av hur aktiva banden är.
– Det är många, mycket fler aktiva band. Alltså band som har ambitioner, vill spela live, vill liksom spela in musik, säger Jonathan.
– Nu vill ju nästan alla band som finns spela live och det var typ ingen som ville det då, säger Felicia.
Vad beror det på?
– Mycket handlar om förebilder. Jag tror att det att det var typ Kjells Bänk som ville spela live och det kom alltid mycket folk på deras spelningar, alltså även deras första spelningar. Då förstod väl andra band att: ”Oj det är kul med live-gig”, säger Jonathan.
– När jag tänker tillbaks till när jag var 14 och började vara här. Då kom det kanske 15 personer på spelningarna. I dag kommer det lätt 100 personer på en spelning. Det är mycket folk i mitt perspektiv. Alltså, det är kul att se att publiken är ung och att det är tjejer och killar. Väldigt blandat. Förut var det bara killar på alla gig, så det är ju jättekul att se den här utvecklingen, säger Felicia.
Maja Parbring Skog spelar gitarr i punkbandet Röda Naglar.
– När man gjorde gig här förr, då kom ju aldrig folk hit. Då var det till Trästock som det kom folk och såg på en. Eller när det var hårdrocksgig, då kom hårdrockarna. Det var ett tiotal som var på alla gig, konstaterar trummisen i Barons Court Jonas Marklund. och ställer sig upp för att visualisera hur Idipopparna lät gitarren hänga på låren och fötterna tätt ihop, samtidigt som det skulle gungas med kroppen fram och tillbaka.
Alla skrattar.
– Det är skillnad nu. När det var hiphop-gigget i höstas och vi var här och repa då var det kö ända ut på parkeringen. Det kryllade av folk. Då blir man glad, fortsätter Jonas.
Alice Elveros på bas och sång i Röda Naglar.
Vad är fördelen med att arrangera publika spelningar här på Mullberget?
– Vi får ju bestämma hur vi gör arrangemangen. Vi har en annan frihet i våra egna lokaler. Det blir ju en stor ekonomisk risk att arrangera gigg på till exempel Sara, säger Jonathan och de andra nickar instämmande. Han fortsätter:
– Vi har försökt. Men det går ju bort. Det går liksom att få ihop det ekonomiskt. Det är för dyrt. Vi kan ju inte ha biljetter på 400–500 spänn för lokala band.
Jonathan Norén Brännström spelar i Skelleftebandet Hök och är även projektledare för Trästockfestivalen.
– Men, det är ändå rabatt för det lokala på Sara kulturhus, säger Felicia och fortsätter:
– Men det är ju fortfarande dyrt i jämförelse. Eller mycket pengar. Det går ju täcka kostnader med bidrag och allt sådant där men alltså man ska få in rätt mycket publik för att det ska bli minst plus minus noll.
När Mullberget arrangerar kvällar med lokala band på scenen är biljettpriset cirka 100 kronor för vuxna och 50 kronor för de som är under 20 år.
– Man kan ju se det som en slags trappa, banden börjar här men skulle sedan till exempel kunna få vara förband på Sara, säger Jonathan.
Här är gänget som vill ta plats i Skellefteås musikliv.
Jonas Marklund, Felicia Selin, Axel Vestin, Fanny Lundmark, Calle Bodin, Vidar Burman Melin, Alice Elveros, Mira Lindeborg, Maja Parbring Skog, Jonathan Noren Brännström och Alexander Olofsson.
– Linnea Henriksson skrev på sociala medier före hon skulle spela på Sara att hon ville ha ett lokalt förband vid varje turnéstopp. Då tog hon som artist kommandot. Mer den typen av samarbete vore ju jättebra. Där kan Sara kulturhus tänka till.
Att man ser att här skulle det kännas bra med att förbandet är från Skellefteå, säger Jonas.
Jonathan håller med, men konstaterar att de lokala banden behöver sitt eget också.
– Att man kan stå och repa på Mullberg i fyra år och få tid på sig för att bli redo att stå på den större scenen är viktigt.
Punkbandet Röda Naglar har under helgen haft en spelning på en av de lokala krogarna i Skellefteå – All stars.
– Det är kul att det är många restaurangerna i stan som börjat ta in lokal musik, säger Alice.
Maja Parbring Skog på gitarr, Mira Lindeborg på trummor och Alice Elveros på bas och sång bildar tillsammans punkbandet Röda Naglar.
– Exakt. Vi har pepprat dem med mejl och det känns som att det typ lossnar. Och att det dessutom kommer folk är extra roligt. Till exempel på Taps där Soulmate soceity spelade. Folk stod på borden för att rymmas, säger Felicia.
Axel Vestin repeterar i Mullbergets lokaler.
Klockan har dragit i väg och det är dags för dem att spela igenom konsertens material och tagga till inför den stora konserten på Sara kulturhus.
Vad kan man förvänta sig som publik av Skellefteås musikframtid?
– En bredd av musikaliska upplevelser. Det är inget band som är likt det andra. Det blir en överraskning, säger Jonas.
Vilka tycker ni ska komma dit.
– Alla, säger de i mun på varandra.
– Jag tänker att det är en chans att upptäcka vilken kvalitet som finns i det lokala. Man ser ju ofta det man känner till, som Carola, Zara Larsson och en massa annat. Inför vårt event så tänker jag att det måste vara den mest spännande biljetten att köpa. Lite som att köpa grisen i säcken, säger Felicia.
– En supergris, säger Jonathan och alla skrattar igen.
Vidar Burman Melin, Kjells Bänk
– Vi hoppas kunna visa folk som vi delar stad med att det finns saker att upptäcka, säger Alice.
– Vi vill ju även ha den äldre publiken. För jag tänker att om vi vill förändra Skellefteås musikframtid då krävs det att alla köper en biljett. Folk tänker gärna på det förflutna. Man bara: ”Åh 90-talet, jag vill inte glömma den tiden.” Men kanske ändå släppa taget lite och titta vad som finns nu. Det är ju jättehäftigt att det var bra grejer som hände då. Men varenda mening är hos många fylld av vad som hände på 90-talet.
Då tänker jag så här, om man sitter i Skellefteå och gnäller över utbudet så får man ju ta och komma nu när vi gör något annorlunda och börja tänka: ”Åh 2024, vi ska ta vara på det som händer nu”, säger Felicia
– Det är en chans att få se lokala band och se vad de har att ge. Det är ett bra sätt att stödja det lokala kulturlivet här i stan. Sedan är det bra att visa för kommunerna att det visst är ett lokalt engagemang i gräsrotsmusik och att det är värt att satsa på, avslutar Vidar Burman Melin, trummis i Kjells Bänk.
Här är delar av de band som vill vara med och göra musiklivet i stan ännu mer engagerat och fullt av liv.
Här är gänget som vill ta plats i Skellefteås musikliv.
Fanny Lundmark, Calle Bodin, Vidar Burman Melin, Alice Elveros, Mira Lindeborg, Maja Parbring Skog, Jonathan Noren Brännström och Alexander Olofsson.