Pär Wiksten påstår att Staffan Hellstrand lämnat honom ensam i baren med ursäkten att han skulle gå på toaletten. Men, istället gick hem. Kvar stod Pär. Länge.
Visst är Pär Wiksten en riktigt feelgood middagsgäst. Han surrar okonstlat, bjussar på sig själv och är generöst frispråkig. Såklart har Skelleftesångaren valt ut den enda låten som Jonathan Johansson sagt att han inte vill att någon ska tolka – ”Aldrig ensam”.
Med en blandning av berått mod och ödmjukhet klingar Pär i glaset och riktar sig till Jonathan.
– Jag ska tolka ”Aldrig ensam”, jag tycker att den är väldigt fin och kravet för mig för att vara med i ”Så mycket bättre” var att jag skulle få sjunga den. Sedan läste jag en vecka senare att du sa: ”Jag vill inte att någon gör den här låten”, så jag är livrädd. Men nu ska jag slakta skiten ur den.
Före han ska sjunga tar Pär sig en Underberg-hutt.
– Man måste bestämma vart den ska gå och nu bestämmer jag att den ska gå rätt ner i mitt kön, säger Pär Wiksten, hurvar sig och fortsätter:
– Det är samma melodi, samma text och ackord men jag har tagit med alla Wannadies-pedalerna och ställt dem på rad för att smacka på.
Sen öser Pär. Troligen kommer vi att få se honom göra ”Aldrig ensam” tillsammans med The Wannadies på en massa olika scenen framöver. Han är en star. Men just denna kväll trängs många stjärnor på den svenska musikhimlen.
Pär Wiksten får en kram av Jonathan Johansson efter att han tolkat Jonathans låt ”Aldrig ensam”.
Efter att kamerorna slocknat kommer Staffan Hellstrand släntrande över gräsmattan utanför Grå Gåsen. De slitna jeansen är fortfarande korvigt tajta, håret långt och leendet lite så där mystiskt snett. Om det inte var för de gråsprängda lockarna skulle han kunna tas för en 20-årig rockare på Mullberget.
Ellen Krauss , Sanne Salomonsen och Staffan Hellstrand tar en paus mellan inspelningarna.
Han har sagt ja till en intervju med Norran, så han sätter sig i soffan ute på altanen för att svara på frågor. Första funderingen blir om det stämmer att han, efter att ha läst en tidningsnotis, skrivit en låt som heter Skellefteå.
– Ha, ha ja det stämmer. Jag tror det stod i Dagens Nyheter om någon som hade grävt upp ett lik i Skellefteå på en kyrkogård. Det tycker jag var en sån speciell sak att göra, så jag fick en idé om att göra en låt om det. Helt random liksom bara. Det var med mitt gamla band SH! Jag läste filosofi på universitetet på den tiden och kanske tänkte lite för mycket.
Staffan Hellstrand blir intervjuad av Norran: ”Jag tycker det är väldigt lätt att prata om känslor. Kanske inte som Pär och Ellen, de är mer filterlösa”.
Kvällens avsnitt blev känslosamt när Jonathan Johansson tolkade din signumlåt ”Lilla fågel blå”. Vad kände du?
– Jag blev lycklig. Det var en fin version, lite omskriven, med en väldigt personlig koppling av Jonathan till den texten. Eller det är ju samma text, men lite övrig, så det kändes väldigt starkt och fint.
Låtvalet fick samtalen runt bordet att ta i det svåra med att drabbas av en psykisk sjukdom, eller viljan att leva. Textraden: "Det kallas himlen” har fått många att tro att den handlar om någon som gått bort. Men för dig har det handlat om att, för en stund, förlora en vän som drabbas av en psykisk sjukdom.
Staffan Hellstrand berättar om sin relation med Pär Wiksten: ”Vi ville bli popstjärnor båda två på ett eller annat sätt och träffas vi tar vi gärna en öl och snackar”.
Skulle du säga att merparten av dina texter är öppna för tolkningar.
– Ja, men jag tycker om det. Jag är själv uppväxt under proggen med väldigt tydliga budskap. Det finns ju texter där första meningen talar om precis vad man ska tycka och tänka och sedan fortsätter alla verser att handla om samma sak. Jag tycker bättre om att lyssna på texter där jag får tänka till. Om inte någon kommer på någon otroligt smart sak att säga som ingen har sagt förut, då kan jag tycka om en tydlig text, men det är inte ofta.
Jonathans Johanssons tolkning var en mer direkt tolkning om att vilja leva eller inte. Vad tyckte du om den vinklingen av texten?
– Jag tycker om när en textförfattare lägger in sig själva i låten, så har jag gjort i mina tolkningar också. Där lyckades Jonathan och även Pär i kväll. Jag skulle inte tycka att det var kul om någon gjorde en slavisk kopiering bara. Då blir det ju lite poänglöst.
Apropå Pär Wiksten, han säger att du lämnat honom ensam vid en bar med ursäkten att du skulle gå på toaletten, men sedan kom du aldrig tillbaka.
– Ha, ha ja men det där minns jag inte...
Pär Wiksten och Staffan Hellstrand garvar åt gamla minnen i ”Så mycket bättre”.
Vad är din relation till Pär Wiksten?
– Han är uppväxt i en liten stad precis som jag. Han uppe i Skellefteå och jag i Nyköping. Vi ville bli popstjärnor båda två på ett eller annat sätt och träffas vi på en fest eller i andra sammanhang tar vi gärna en öl och snackar. Jag pratade med honom när han satt och producerade inför programmet. Han hade en sådan ångest inför att få till det så att han nästan flämtade i telefonen.
Är du en person man ringer till om man vill prata känslor?
– Jag tycker det är väldigt lätt att prata om känslor. Kanske inte som Pär och Ellen, de är mer filterlösa.
Fr v Omar Rudberg, Pär Wiksten, Mapei, Sanne Salomonsen, Staffan Hellstrand, Peg Parnevik och Ellen Krauss.
Vem är du mest lik i det här gänget?
– Svårt att säga. Kanske Jonathan. Han är inte svår på något sätt. Men lite mer så att han kollar in läget och läser av. Kanske inte lika öppen utåt.
Vad fick dig att tacka ja till att delta?
– Jag är väldigt sympatiskt inställd till hela grejen med ”Så mycket bättre”. Men de skulle lika gärna kunna låta bli att filma och jag skulle ändå kunna vara här i fem dagar och bara hänga med de här människorna.
Har du lärt dig något som musiker genom att medverka i ”Så mycket bättre”?
– Jag tycker det har varit en nytändning för mig. När jag sitter och gör mina egna låtar, eller mina nya album. Jag sliter just nu med ett nytt. När jag gör plattor så strävar jag så mycket som möjligt med att inte låta som jag alltid gör och försöker hitta en ny vinkel. Sedan har jag skrivit jättemycket låtar till andra. Då strävar jag också efter att inte upprepa mig. Jag liksom mer experimentell och sökande efter nya uttryck. Både textmässigt och musikaliskt.
Vem blir du då som musiker i ”Så mycket bättre”?
– Här känns det som att ”shit nu behöver jag inte bry mig om att förnya mig eller vara något nytt, nu ska det vara jag”. Så jag kan låna från mig själv. Jag behöver inte liksom dölja vem jag är. Jag kan bara vara jag. För här ska det faktiskt vara jag. Då kan jag liksom släppa loss den här floden av det som verkligen är jag. Som jag kanske inte ens kan ha i min egen musik längre.
Omar deltar i ”Så mycket bättre”.
Jag tänker att du har ju redan en identitet. Omar, som exempel, han har inte det skafferiet med låtar och erfarenhet som du har efter att spelat in 17 soloalbum. Hur tror du det är att medverka i programmet för den artist som ännu är relativt färsk?
– Jag tror att han och andra unga artister får en ny kick av att lyssna in. Framför allt av oss som gjort väldigt mycket musik. Att så här kan man också göra. Alltså jag tror alla som skriver sånger har ett eget uttryck. Som är ganska unikt. Eller man kan inte säga ganska unikt, har jag fått lära mig. Utan... Det är unikt och det är inte unikt. Man måste vara öppen och då får man det där unika på något sätt. Så tror jag att det är för unga musiker som kanske lyssnar på Pär Wiksten, mig, Sanne Salomonsen eller någon som hållit på längre.
Du har blivit intervjuad hela dagen. Vilken fråga skulle du vilja ha?
– Ha, ha du spelar lite tid på oviktighet så det känns som om du ställer rätt frågor.
Men, vad skulle du vilja berätta om dig själv om du fick välja?
– Musik har ju varit mitt liv. Det är 60 år sedan jag köpte min första Beatles-singel. Det tänkte jag på när jag åkte hit faktiskt, att musik verkligen har varit hela mitt liv. Både att lyssna och att framföra. Jag har största respekt för alla som håller på med musik. Även om jag inte lyssnar på deras musikstil. Eftersom jag känner och vet vilka uppoffringar det är att göra musik till sitt liv, till sin karriär. Hur mycket man måste satsa, oavsett vilken genre du än håller på med, så krävs det väldigt mycket av dig själv.