Förväntan finns men den surrealistiska upplevelse som vi bjuds på är svår att berätta för de som inte var med.
På scenen sitter sångerskan Amie Foon i en glansig sidenliknande vit pyjamas och röda cowboyboots. Bakom henne syns hennes två musikvänner med kaninöron.
Det är musikerna Jan-Emil Kuisma på kontrabas och Ryan Packard på diverse slagverk. Sången spinner kring Christian Morgensterns dikter som bär spår av Nietzsche. Det absurdas rike.
Tre sagoväsen på scen. Pukor cymbaler och klungspel skapar en trolsk stämningar där pauserna blir övertydliga. Amie står på pallen med en liten lilaskimrande brudslöja. Kontrabasisten Jan-Emil med röda lackskor ålar sig till instrumentet kramar det som han vore drucken. Åter tystnad innan vibrafonen ljuder.
En märklig stämning skapas. Avskalad. Det är surrealistiskt inåtvänt. Sofia Gubaidulinas tonvärld är i sanning annorlunda och en utmaning att framföra och att lyssna till. Inget som möter oss i vardagen. Det handlar om existensen och utsattheten. Slagverk och bas hittar den skärande eggen.
Tonerna från xylofonen porlar fram fyller rummet. Och så tyst. Det går att ta på tystnaden.
Amie Von bär sitt eget huvud, funderar på sin egen existens och bestämmer sig för att gifta sig med sig själv. Mycket hinns med på den timme musik och sång pågår. En duell med basfiolen och slagverkaren.
Basfiolen lider, letar sig allt djupare ner i basregistret, därifrån till ett lätt klagande ljud. Och sången är inte lätt att framföra till den alltigenom tyska texten. Bra passerat och rytm i sången.
För mig påminner det om Mats Caldeborgs konst med utsatthet och närhet till varat som uttryck. Sångerskan spelar kort med sig själv, sprätter och ljudet hörs övertydligt.
Hon kliver upp och ser ut att dirigera sina musik-kamrater men hon tvekar. Efter lång längtan, äntligen vänder hon blad i noterna och slår igång musiken. Men den låter som en rostig vindflöjel. Stormen viner.
Är detta en surrealistisk dröm? Jag tänker på Marc Chagalls målningar med svävande människor över ryska byar.
När jag kommer ut från Sara kulturhus undrar var jag varit. Torget utanför är sig likt men jag själv har berikat mitt inre med nya bilder. Det var säkert många med mig som undrade och applåderna var till en början lite försiktiga och men fick mer fart vartefter.
En sak är säker märkliga ting utspelar sig innanför kulturhusets väggar en vardag i maj.