Äppelträd på Lidmangården i Missenträsk. ”Några försökte halft i smyg plantera egna äppelträd hemma på gården”, sa Sara i sitt första tal som hölls i byn.
Till en vän skriver hon: ”Jag har några dagar arbetat intensivt på ett litet föredrag om hembygden, jordens rund, Ingo-faran och levererat detsamma i Missenträsk nu i söndags. Det var första gången som jag uppträtt i själva hembyn…”
Föredraget är bevarat i ett 35 sidor manus, fyllt med överstrykningar, ändringar och tillägg. Här en förkortad version. Hela talet finns i utställningens bibliotek.
Sara inleder med historien om skåningen, östgöten och västerbottningen som träffas på tåg:
”Efter en stund sa skåningen: ”Vad är di för landsmän?” Västerbottningen, som pratat bondska, och tänkt att han blev tagen för utlänning, talade så fint han kunde: ”Ja jag är svensk.” Östgöten svarade: ”Jag är östgöte gushelov.” - ”Nåja det var väl inte så möe att tacka för”, sa skåningen.
Om den lilla scenen hade utspelats i år tror jag att alla tre gubbarna skulle ha skrattat gott tillsammans – om det varit för trettio år sen är det troligt att västerbottningen inte kunnat höra något komiskt i det hela. Han hade det inte så ställt på den tiden. Han kanske hade blivit bjuden på ett äpple nån gång som barnen kom hem med från skolan, det var fina äpplen skänkta till övre Norrlands barn från södra Sverige. Det skulle vara vitaminer och hälsa i äpplet men det smakade ovant och någonstans i själens högmodsrand ville han inte få smak för den där frukten man skulle inte fresta sig av allt nytt. Västerbottningen då för tiden var försiktigare än Gammel-Adam.
Om söndagen bjöds det på soppa till efterrätt, den var kokad av torkade ringäpplen och den smakade underbart och helt annorlunda än de skänkta äpplena. En påse torkad frukt som man köpte hos handlarn kostade litet och räckte till en hel vinters söndagssoppor. Vitaminerna var ihjälkokade varenda en – men stoltheten var levande. Fast han var tyst.
Några försökte halft i smyg plantera egna äppelträd hemma på gården – man skötte plantorna under tystnad och sa inte många ord när de frös bort.
Hur många gånger de sista veckorna har man inte hört uttrycket ”stolt över att vara svensk”. Varför det: Jo för att Ingo vann så klart. Prima grabb det där. Om Ingo fått den hjärnskakning som Floyd fick då hade Ingo inte varit så prima längre, inte ur någon synpunkt. Men om nederlaget var svårt för Floyd Patterson var det på ett annat plan ett ännu värre nederlag för Sverige. En hjärnskakning av värsta slag drabbade den svenska hederskänslan. Gamla sansade människor i vanliga fall visste att boxning inte har ett dugg med sport att göra utan är en hemsk och rå hantering, glömde bort det i yran över Ingos stjärnsmäll. Visst är det på tiden att vi försöker återfå balansen, kalla var sak vid sitt rätta namn. Misshandel mot hög betalning – det är inte en hedervärd sysselsättning.
Det fanns ett land vars stolthet över sig själv tog sig sådana proportioner att allt sprack. Det var Tyskland. Man älskade sitt land till den grad att man beredde sig på att slå ihjäl hela världen för att bevisa sin fosterlandskärlek.
Här syns en av Sara Lidmans handskrivna manussidor, hämtad från arkivet på Umeå universitetsbibliotek.
Det finns en annan hembygdskärlek som saknar detta slagg av hat eller förakt för andra trakter och människor. De flesta människor upplever ju som barn naturen så starkt som sällan längre fram i livet. Det kan vara jordens doft efter regn, det kan vara en vinterkväll när stjärnorna sitter så lågt att man skulle kunna plocka dem med handen eller en vårafton när gökens rop hänger i en spindeltråd mellan två gamla grindstolpar.
Det är sådana jordens små besked till barnet att det lever, som en människa kan minnas till sin sista stund. Jag såg en gång en liten flicka komma hem med djupt allvarlig min. ”Vad har du haft för dej då” sa mamman. Och efter en lång stund svarade barnet: ”Jag har träffat jordens rund.” Vi kunde inte få något närmare besked om den syn som låg bakom dessa ord, men hade en känsla av att hon fått en hemlig kontakt med sitt ursprung jorden.
Jordens rund har blivit mindre. Människor från olika delar av världen möts mer än förr och förstår bättre än förr att det är mer som förenar än som skiljer oss åt. Trots klyftan mellan öst och väst måste man ändå säga att allt fler människor inser att vi måste leva i fred med varandra att landskapskäbblet och frashatet måste övervinnas att vi mer och mer måste räkna jorden som människans hembygd.
Det har stått en kamp i det tysta vilket en nybygd som Missenträsk ännu bär färska spår av. Det är svårt att skriva en hyllning som de gamla skulle ha förtjänat. Det är svårt mest därför att bygden är tystlåten om det viktigaste. Ansiktets rynkor, skuldrornas hållning kunde antyda bekymmer som sällan upprepas i ord. Att klaga ansågs ungefär lika ofint som att skryta.
Vi ska inte gräla på bilismen den är en välsignelse särskilt häruppe i de långa avståndens land. Men om bilen gjort oss lite lata får vi inte bli så lata att vi aldrig tänker på de sträckor våra föräldrar måste gå till fots. Om välståndet gör oss hjärtlösa och dumma är det inget vunnet med det.
Å andra sidan kan man vilja försvara ungdomen mot en del förebråelser. Ungdomen bara lämnar hembygden dem bara rusar, heter det. Men, låt dem rusa. Det gives en återkomst.
Sara Lidman i sitt hem i Missenträsk 1996. I talet som Norran publicerar berättar hon om hembygdskärlek.
En som rusat en del vill nu bara önska all möjlig lycka med den hembygdsgård som Missenträsk byalag nu planerar att bygga. Vad byasammanhållning är tycker jag bäst illustreras av historien om gubbarna som åkte till stan för att processa om en gärdsgård. På tinget var dom osams så det flög stickor och strån men det gick fint att åka i samma rissla fram och tillbaka. Alla ska inte ha samma åsikter i en by men det är bra att ha nånstans att hålla till mens man diskuterar.
Missenträsk är en ung by, ändå har den ju en historia som inte får glömmas bort. Låt oss hoppas att bygdegården kan bli en sådan förbindelselänk mellan förflutet och kommande, att den kan bli en träffpunkt för alla åldrar.”