Sara Lidman föddes 1923 och skulle ha fyllt 97 år idag om hon hade levt.
Den 22 december 1941 publicerar Skelleftebladets julnummer novellen "Karins julafton". Med ett tidstypiskt tema i 1940-talets vecko- och dagspress. Novellen om unga kvinnor på kontor är, troligen, Sara Lidmans debut:
”Grån’ är inte klok. På själva julafton ska man inte få ledigt tidigare än en vanlig lördag! Jag kommer inte att hinna tåget… Greta var gråtfärdig. Där skulle Lennart stå på stationen och vänta och vänta och hundra gånger känna på de den splitternya ringen, som han skulle sätta på hennes vänstra ringfinger i kväll. Och när tåget äntligen kom – då skulle hon inte vara med! Bara för dessa vädervärdiga fakturor! Man hade väl orsak att gråta.”
Bakom signaturen Laila Dan finns Sara Adela Lidman, Missenträsk. Efter ett år på sanatorium skrivs hon sommaren 1939 ut från Hällnäs. För många ett Dödens väntrum. För Sara ett ”lustans hus utan like”. Här finns lärare med tid för djupa samtal. Här finns bibliotek med klassiker och samtida författare. Luften är ”flörttung”. Enligt äldre systern Lisbeth var det inte alltid lätt att hålla efter den levnadsglada Sara.
Sara är fortsatt under behandling. Återvänder regelbundet för att gasa lungorna. Hon börjar läsa in en realexamen per korrespondens. Uppsatserna får högsta betyg. Brevkurserna finansieras med sjukpension och brödskrivande. Hon gömmer sig bakom signatur. ”Mitt eget namn skulle jag spara till en lysande debut”, skriver hon flera år senare.
I byn finns – stundtals – Per Westerlund, gift med Saras lärare Doris. Missionär och äventyrsförfattare, som ger Sara råd. När han tycker hon ska börja med en flickbok blir hon arg: ”Den token. Jag har lust visa honom: Vart jag mig i världen vänder… Då skulle han förstå att jag inte kan skriva för backfischer. Det vore ju för övrigt att förstöra varje förutsättning för verkligt konstnärskap.”
Sara Lidman och fader Andreas efter realexamen, Piteå 1942.
Hon brevväxlar med Sven Jerring, tidens respekterade radioman. Sänder honom novellprov och uppmanas att arbeta vidare. Skickar en text till signaturen Helena i DN, som berömmer hennes ”stora förutsättningar”. Wahlström & Widstrand tar kontakt.
Sara studerar till realexamen som privatist. Parallellt arbetar hon målmedvetet med siktet på att bli författare. I dagböcker och brev kan vi följa de första stegen. Hon slits mellan vad som måste presteras och det hon egentligen vill: ”men det är skriva jag skall”. Oktober 1941 anförtror hon vännen Martina Nord sina planer: ”Du förstår nog att det nu är särskilt svårt att koncentrera sig; huvudet är springfärdigt av noveller. I går kunde jag inte bärga mig utan gjorde ett utkast. Det ska få ligga till sig en månad innan jag utarbetar det. [---] Idag slog mig tanken; tänk om jag kunde få ut en novellsamling. [---] Min egoism övergår Strindbergs; han kunde ju skylla på konstnärens rättigheter men det är nog skralt om jag får begagna samma ursäkt.”
Nyårsdagen 1942 noterar hon i dagboken titlarna på tio färdiga (?) noveller. Avslutar listan med tre utropstecken och en återhållsam parentes: ”(Min första novellsamling!!!...)” Sara är på väg. "Karins julafton" inleder en 60-årig författarbana.