Norrbotten är ett eländigt ställe att bo på om man tror att alla har det som gestalterna i Stina Jacksons roman. Likafullt har jag sträckläst ”Ödesmark”, hennes senaste bok. Trots inkröktheten, oföretagsamheten och uppgivenheten finns här mycket gott i människorna. Livet har bara blivit som det har blivit.
Relationen mellan Liv och hennes pappa Vidar är märklig, han trycker ner och kontrollerar henne och hon finner sig i detta. De lever isolerat tillsammans med hennes tonårige son Simon.
Ryktet går i samhället, är det rent av Vidar som är pojkens far? Ingen har sett Liv med någon annan man. Men i verkligheten har Liv hoppat in i många bilar som stannat efter vägen.
Stina Jackson skriver så bra att man befinner sig i trakten med obebodda hus i skogen vid leriga grusvägar. Man förstår misstänksamheten grannar emellan efter gamla oförrätter. Läsaren anar doften av våta pälsar hos magra flämtande hundar och känner hur kaffedoften lockar när smöret bres på den sirapsdoftande limpan.
Livs frigörelse är jobbet på macken i byn, men pappa skjutsar och hämtar, trots att hon är vuxen och helst håller sig på avstånd från honom.
I några hus finns ensamma män, men också två yngre bröder som förser hugade med hasch, den ene är en osympatisk översittare.
När ett mord inträffar är det många som blir rädda, det finns gott om personer som skulle ha kunnat döda. Vem kan ha hatat så? Vem har känt sig hotad?
Slutet andas ljus och hopp, och det behövs.