Okänd bror fick McEwan att förstå sin familj

Om Ian McEwan skulle tvingas verbalisera de lärdomar som han dragit under sitt nu 74-åriga liv skulle det landa i klichéer: "var god", "vänlighet är bra", "kärlek är bra".

– Så hur för man vidare de läxor man gjort? Jag tror att man bara kan göra det genom att presentera ett helt liv, och jag hoppas att den som läser den här romanen mer eller mindre i ett svep får en känsla av – i hög grad artificiellt förstås – vad ett liv känns som.

2019 ville han, en av den brittiska litteraturens mest uppmärksammade författare, fullkomligt uppslukas av ett stort romanbygge, låta det bli som "luften som jag andas" förklarar han. Om det hade tagit sju år att skriva "Lektioner" hade det varit helt i sin ordning. Nu kom pandemin och alla möten och resor ställdes in. I stället kunde han sitta hemma på landsbygden i Cotswolds, Englands Toscana, och skriva ibland tolv till 14 timmar om dagen, alla dagar i veckan, ibland sent in på nätterna.

– Jag kände att jag kunde ge den här romanen allt från hela mitt liv. Men om du hade frågat mig vilka lärdomarna är skulle jag vara tvungen att överlämna hela boken. Det finns inget specifikt, men det finns vissa saker – som barnbarn – det är omöjligt att som 30-åring föreställa sig den extra kärlekshistorien, den sena glädjen i livet.

Sexuellt övergrepp

"Lektionen" inleds med ett sexuellt övergrepp. En pianolärarinna förgriper sig på den elvaårige huvudpersonen Roland vars barndom tar slut när han lämnas på internatskola av sina föräldrar. Men det var utifrån efterkrigstidens storpolitiska skeenden som Ian McEwan började skissa – om än med avsikten att skildra hur de griper in i en enskild människas liv.

Som 14-åring tar Roland cykeln till samma lärarinna. Kubakrisen får världen att hålla andan. Rädslan för att dö i ett kärnvapenkrig bidrar till att Roland låter sig förföras. Deras två år långa och intensivt sexuella relation påverkar honom även långt senare.

– Det tar honom en livstid att förstå att det inte är möjligt för en vuxen att ha en relation med samtycke från en 14-åring, säger Ian McEwan.

Sent i medelåldern söker Roland upp sin pianolärare för en minst sagt laddad uppgörelse. Det betyder inte att han når något slags avslut – tvärtom, säger Ian McEwan som vänder sig mot uppfattningen att något sådant skulle vara möjligt.

– Jag har ett slags idé om att det finns händelser i livet som aldrig upphör, som går att gjuta om, och på det sättet är vi alla författare som skriver nya utkast om vårt förflutna. Ibland glömmer vi dessa händelser bara, men de blir en del av det bagage vi har, och jag tror det är viktigt att acceptera det.

Med lugn och mild stämma berättar han om sin roman och sig själv. Även om Roland har många likheter med Ian McEwan är han i efterordet tydlig med att han aldrig har blivit sexuellt utnyttjad av en pianolärarinna.

– Om jag hade blivit det hade jag skrivit så ändå, men nu blev jag inte det.

Stark upplevelse av godhet

Däremot gick han på en internatskola lik den i boken och den trafikolycka Roland bevittnar som elvaåring är en skildring av Ian McEwans upplevelse i samma ålder. I romanen omvandlas den till en stark scen där människor släpper allt för att hjälpa till.

– Jag började gråta. Jag fick en väldigt fin känsla av världen som "godartad". Det som sedan sker i boken är inget motbevis, det handlar om att den är just det plus en väldig massa andra saker.

I "Lektioner" använder sig Ian McEwan till stora delar av sin egen uppväxt som barn till en kringflyttande brittisk officer som har överlevt andra världskriget, och vars dominanta personlighet orsakade stora spänningar i familjen. Först efter föräldrarnas död kände han sig fri att skriva.

Självbiografisk är också den osannolika historien om den bror som Roland – liksom Ian McEwan själv – fick vetskap om sent i livet. Moderns första make stred – och skulle småningom dö – vid fronten när hon träffade den man som senare skulle bli Ian McEwans far. Den då utomäktenskapliga förbindelsen under kriget resulterade i ett barn vilket var liktydigt med landsförräderi för fadern, som också var militär. Barnet – en son – adopterades bort efter bara några veckor.

När den förlorade sonen 60 år senare kontaktade sin biologiska familj var fadern död och modern hade gått in i demensens dimma.

– Hade han kommit bara ett år tidigare skulle det ha gjort en sådan enorm skillnad för henne – av försoning. Det verkligt intressanta med den här historien är det som den avslöjade om mina föräldrar, och som de aldrig talade om.

Ekonomisk osäkerhet

Även Rolands kringflackande arbetsliv – tennislärare, barpianist och misslyckad poet i en tillvaro av ständig ekonomisk osäkerhet – skulle mycket väl ha kunnat bli hans egen. Ian McEwan berättar att han likt sin huvudperson aldrig velat ha en karriär som låt säga advokat eller läkare. Från läsare – men också av litteraturkritiker – har han ibland fått höra att Roland är en passiv person, en dagdrivare, som låter sig styras av livets omständigheter.

– Men han får socialt kapital, barn, barnbarn och en underbar svärdotter. När folk säger att han är helt misslyckad svarar jag nej – "i så fall är du det också", säger Ian McEwan milt och citerar författaren Henry James uppfattning om det ultimata livet:

– Att leva ett undersökt liv. Det spelar ingen roll om du blir fattig eller rik, men att undersöka sitt liv är själva poängen – och att undersöka det gång på gång. Bokföringen ändras under livet.