Åke Lundgren berättade att han först fick höra talas om Christina Catharina Larsdotter när han kom till Avaås som nyanställd journalist. Där fick han även se en gammal gulnad litografi på henne, en reklamaffisch från Skottland.
Åke Lundgren romandebuterade med ”Långa Lappflickan – sägnen om Stor-Stina” 1981, en bok som genast nådde en stor läsekrets och som 2011 följdes av en utökad jubileumsutgåva.
Även om författaren genom åren har skrivit mycket annat har han ständigt återkommit till Christina Catharina Larsdotter, ett levnadsöde som han först fick höra talas om när han 1974 flyttade till Malå för att arbeta som journalist på Norran.
För ett par år sedan var det meningen att han skulle sluta cirkeln med en avslutande biografi.
Boken var klar och inlämnad till förlaget när han fick telefonsamtalet som fick nackhåret att resa sig på honom: huvudpersonens kvarlevor – som antogs ha förstörts i en brand 1892 – hade hittats i en låda på Karolinska institutet.
Efter det följde en process som slutade med att hon i maj i år äntligen fick återbördas till Malå.
I och med det kunde också Åke sätta punkt för en 50-årig livsgärning, och häromkvällen var det boksläpp på Malå bibliotek.
Det blev en välbesökt tillställning där författaren berättade om sitt arbete med boken och om en del nya faktauppgifter som kommer fram där.
Christina Catharina Larsdotter (1819-1854), i folkmun ofta kallad ”Stor-Stina”, blev över två meter lång och visades upp både i Sverige och utomlands. Efter hennes död förevisades skelettet på Karolinska institutet.
Bland annat om hur Stina själv upplevde det att visas upp på marknader, värdshus och hotell.
– Ibland var hon stolt och stark, ibland var hon rädd och ville gömma sig, berättade Åke.
Resorna var också längre och fler än vad som tidigare varit känt, och orsaken till att hon gav sig av blev bedövande tydlig:
– Det var en enorm fattigdom här uppe och hennes far var en av de fattigaste. Bara fattigdom kunde motivera ett sånt här företag.
Många av uppgifterna har han fått fram genom tidigare okända tidningsrapporter och dagboksanteckningar.
Ett av vittnesmålen kommer från en då 14-årig Selma Lagerlöf, i ett dagboksinlägg från 1873.
Där beskriver hon hur hon och några andra barn visas runt bland planscher, glasburkar och skelett på Karolinska institutet och att de då får se ett skelett som är så högt att de undrade om det hade varit en människa – ”en som kallades Långa lapskan”.
Åke Lundgren har även hunnit med mycket annat som författare, exempelvis Spanskans år (1989), En stilla vrede (1990), Storspovens sång (1991), Polykarpus dröm 1993, Urhos flykt (1994), En tid av drömmar (2001) och Panorama (2017).
Även om Åke nu har satt punkt för det här kapitlet kanske vi kan vänta oss något annat från honom? På den punkten väljer han att citera Stina, när hon får frågan om hon kan tänka sig en resa till:
”Om verlden står och lifstiden varar, kunde det väl icke vara omöjligt.”