Nyligen bjöd Ord&visor in till 30-årsfest med berättarföreställning och jubileumsmiddag.
– Ofattbart men sant. Vi tillhör pionjärerna och de mest uthålliga, säger Göran Lundin, författaren och bokförläggaren som driver Ord&visor i Skellefteå när han inte kör buss eller taxi för sitt uppehälle.
Ord&visor har sitt kontor i Skellefteå och har som mest haft tre anställda. Idag har Göran Lundin endast frilansande medarbetare. En betydande del av arbetet gör han själv och det har han alltid gjort. Det är till exempel han som läser alla inkomna manus och bestämmer vilka som ska antas.
Han startade förlaget tillsammans med en författarkollega när deras gamla förlag, Ordfront, gick i konkurs. Sedan återuppstod Ordfront igen, men Ord&visor bestod.
Till en början handlade det mest om att ge ut sina egna böcker.
– Det var många som spådde vår snara död, men vi lyckades kravla oss igenom de första svåra åren och så småningom fick många upp ögonen för oss och fler och fler författare hörde av sig, berättar han.
De var två amatörer som snabbt fick lära de sig hur de skulle driva ett bokförlag. Det viktigaste, kom de snart underfund med, var att skaffa duktiga medarbetare – lektörer, korrekturläsare och grafiker.
Efter hand profilerade Ord&visor sig alltmer som ett norrländskt förlag med norrländska författare.
– Det tycker jag har varit en trevlig utveckling, för den litterära ådran i Norrland är ju väldigt stor – outtömlig kanske – och vi har kunnat knyta till oss väldigt duktiga författare från Norrland.
De första åren fungerade de som ett författarkollektiv. Författarna betalade då en del av sina egna kostnader för att täcka tryckningen. Mycket arbete gjordes ideellt.
Idag fungerar Ord&visor i stort sett som ett helt vanligt förlag som betalar utgivningarna för böckerna som kommer ut.
Många böcker med norrbottniska författare har kunnat ges ut tack vare Ord&visor.
– En av de namnkunnigaste författarna på förlaget är Kerstin Bergström, säger Göran Lundin och nämner också den samiske författaren Apmut Ivar Kuoljok som skriver om renskötseln, Hans Andersson, Siv Berglund, Anita Nilsson. Lilian Ryd och Yngve Ryd.
Kerstin Bergström lever dock inte längre.
Göran Lundin meddelade inför 30-årsjubileet att förlaget inte tar sig an några nya författare längre, men fortsätter jobba med det 80-talet författare som man redan samarbetar med sedan tidigare.
– Jag har själv passerat 70 år nu och att driva ett bokförlag är väldigt roligt men samtidigt oerhört tidskrävande och tar mycket energi. Jag har en egen bok som jag vill skriva klart medan jag är klar i knoppen, så det är därför jag trappar ner.
Han har inkomna manus för hela nästa år och har precis byggt upp en ny webbokhandel. Han tänker fortsätta trycka böcker så länge de efterfrågas, så det blir en långsam nedtrappning.
Under de år han har verkat i förlagsbranschen har det skett en revolution, konstaterar han.
– När vi började 1992 var det väldigt dyrt att trycka böcker. Det fanns ju knappt datorer, så mycket av arbetet gjordes manuellt.
För 30 år sedan var Sverige ett stort boktryckarland. Numera förläggs nästan all tryckning utomlands.
– Digitaliseringen har gjort det ofantligt mycket lättare att ge ut böcker. Du kan skriva ett manus och trycka på en knapp, så har du böckerna hemma ett par veckor senare.
En sak har däremot inte blivit lättare.
– Det är fortfarande lika svårt att skriva boken. Många av de böcker som skrivs numera skulle kanske aldrig ha kommit ut om det fanns en större självkontroll. När vi får in ett manus på en roman är det ofta en process på flera år som återstår innan boken kommer ut. Det tar tid att arbeta om och utveckla och det är lika besvärligt och tidsödande idag som förr om man håller på kvalitetskraven.
Försäljningsmässigt är förlaget beroende av att författarna själva är aktiva, åker ut och pratar om sina böcker och säljer dem då.
– Vi har ju aldrig haft någon storsäljare. Lilians böcker har väl sålt allra bäst, kanske 4000-5000 exemplar.
Läsningen har gått ner bland de unga, konstaterar han, och ljudboken tar över mer och mer.
Även Ord&visor har gett ut sin allra första ljudbok, "Älskade Ester" av Kent Lundholm, inläst av Örjan Holmberg, en känd västerbottnisk radioröst. Göran Lundin tyckte att det var ett roligt projekt och det är möjligt att det kan bli några fler. Han funderar även på att läsa in någon av sina egna böcker.
Men att tjäna pengar på ljudböcker är ganska hopplöst.
– De stora aktörerna satsar på paket så att du för en viss kostnad i månaden kan läsa hela deras utbud. Inom Författarförbundet är man ju förtvivlade, för det är svårt för författarna att få någon ersättning att tala om.
Feelgood-romaner kan funka bra som ljudböcker, då man ofta lyssnar medan man göra något annat samtidigt så att koncentrationen inte är på topp, menar han. Faktaböcker och självbiografier däremot lämpar sig enligt honom bättre som tryckta böcker.
Som present är den tryckta boken också oslagbar, menar han.
– Det är ett paradigmskifte, men jag tror fortfarande på den tryckta boken. Den är odödlig och kommer aldrig att knäckas. Den kanske kommer ha sina svackor, men framtiden är ljus. Den är flera tusen år gammal och kommer att fortsätta bestå.
I Luleå finns det ett också bokförlag som fyller 30 år i år, nämligen Black Islands Books.
– Vi har inte firat på något särskilt sätt, men jag fortsätter att ge ut böcker, säger Peo Rask, författare och förläggare som driver förlaget.
Upprinnelsen till Luleåförlaget var ett gäng kompisar som gick ihop och gjorde en bok om Svartöstaden. Sedan fick Peo Rask lust att fortsätta och vid det här laget uppskattar han att han har gett ut ett 150-tal böcker av en rad olika författare.
– De första tio åren var det kanske en eller två titlar per år. Men sedan kom jag på att det var bättre att ge ut fler titlar för då skulle förlaget bli mer uppmärksammat.
Just nu lever vi i en tid då de små förlagen behövs mer än någonsin, menar han.
– Många gånger är de garanten för väldigt bra litteratur som anses för smal eller inte säljbar hos större förlag.
Ändå har det blivit allt svårare att få böckerna omskrivna i tidningar. Han tror att i kärvare tider så koncentrerar sig tidningarna på författare som bor i närområdet, vilket han tycker är tråkigt.
Peo Rask tar in frilansande medarbetare vid behov, men för egen del arbetar han ideellt.
– Jag får inte själv in någon enda krona på det, men i bästa fall täcker intäkterna från försäljningen kostnaderna för de tjänster jag köper in.
Han brukar också söka och få stöd från olika fonder, främst när det gäller fackböcker. Däremot diktsamlingar är det väldigt svårt att få några större stöd till.
Manusbearbetningsstöden från Region Norrbotten har dessutom minskat drastiskt de senaste 20 åren.
– Utvecklingen går åt helt fel håll.
Vad är det som driver dig att ändå fortsätta?
– Jag känner att det är det här jag har lust till och tycker är kul, men ibland kan jag undra vad jag håller på med. Att göra böcker är roligt, däremot är det inte alltid så kul att sälja. Jag är inte så bra på det.
Vad tycker du om kvalitén på manusen du får in då?
– Jag tycker att de blir bättre och bättre faktiskt, säger Peo Rask.