"Jag är ju som person ganska besatt av just relationer och hur vi människor är som flock", säger Åsa Larsson .
En äldre kvinna skidar ut i skogen med riktning mot älven en vårvinterdag för att ta sitt liv. Något kommer emellan. Ett telefonsamtal. En alkoholiserad bror som har dött. Hur har det gått med hans hund? Hon måste skjuta upp det planerade självmordet. Ett lik hittas i en frysbox. En boxare vill veta vad som hände med pappan som försvann. Och rättsläkare Pohjanen vädjar till Rebecka Martinsson, som denna gång är på osedvanligt dåligt humör vid handlingens start – av förklarliga skäl – att ta reda på vad som har hänt, trots att mordet är preskriberat.
Förlaget har skickat lösa de första 200 sidorna som lösa A4-blad för att ge mig en chans att förbereda mig innan boken kommer från tryckeriet. Jag är helt såld. Det är en ny kriminalroman, men spänningen ligger för mig personligen till 90 procent i hur karaktärerna utvecklas.
– Ja, det är ju exakt en sådan bok och det är det som gör mig så nervös. Allting handlar om personerna och vart de tar vägen med sina relationer.
Det är sådana deckare hon själv gillar bäst, när man "knappt kommer ihåg efteråt vad plotten är, men minns miljöerna och personerna".
Tycker du att du har utvecklats som författare ihop med dina böcker om Rebecka Martinsson?
– Jag sa ju när jag började skriva om henne, att Rebecka Martinsson är min skrivarskola. Sedan visste jag inte att den skulle vara i 20 år. Men det hoppas väl alla författare att man utvecklas och blir bättre och hemskt vore det väl annars, om det inte märktes. Jag har ju blivit äldre. Man mognar.
I karaktärernas huvuden cirkulerar det många tankar, iakttagelser och reflektioner med hög igenkänningsfaktor. Det handlar om blickar i fikarummet, små knappt märkbara fnurror, konflikträdsla, ilska, frustration, orättvisor. Men också om exempelvis attraktion och tillgivenhet.
– Jag är ju som person ganska besatt av just relationer och hur vi människor är som flock. Om en individ förändras i flocken, så förändras hela flocken och så fort du skjuter in någonting utifrån, vare sig det är död eller en ny person, så händer det någonting.
Hon fascineras också av maktspelet mellan människor. Hur makt spelar in även i ganska harmoniska parrelationer och hur maktpositionerna kan skifta som på en gungbräda.
Skam är ett annat favorittema. Hur vi drivs av skam på gott och på ont.
– De där grejerna finns i vårt interagerande hela tiden. Tycker man inte det är intressant ska man nog välja en annan bok, säger hon och skrattar till.
Åsa Larsson menar att skrivandet har varit ett sätt att fiktivt få vistas i sina hemtrakter under alla år då hon bott söderut.
Hon vill att Rebecka Martinsson ska utvecklas. Det finns ett mönster: Varför vill hon alltid bevisa att hon duger och har ett existensberättigande, samtidigt som hon inte får det stöd och den uppskattning som hon förtjänar?
– Jag vill att hon faktiskt slutar att bara vara ett offer.
I hennes närmaste krets har det diskuterats hur arga personerna får vara i boken. Hon lyssnade på den rösten som sa "hur arga som helst".
Samtidigt som Åsa Larsson har avslutat Rebecka Martinsson-sviten har hon flyttat från Mariefred, lämnat vidare nyckeln och flyttat in hos sin pojkvän på Söder i Stockholm.
– När man är ung har man ingen aning. Man flyttar ner till Mellansverige, träffar en pappa till de barn man får och plötsligt sitter man där och har inget annat val. Och det har varit bra, jag ska inte klaga, men jag har längtat hem i alla år.
Skrivandet har varit ett sätt att fiktivt få vistas i hennes hemtrakter under alla år då hon bott söderut.
– Idag har jag äntligen kommit till den punkt i livet som jag har varit på väg mot i många, många år. Nämligen den då jag kan frigöra tid för att vara längre perioder i Norrbotten. Rebecka flyttade tillbaka till Torneälven. Nu när jag slutar skriva följer jag liksom bara efter henne. Jag har vetat det hela tiden, att när yngsta ungen flyttar ut då vill jag vara fri och kunna vara där uppe.
Hon har köpt en stuga i Tornedalen, eller snarare ett "projekt", förklarar hon.
– Just nu finns bara en liten, liten stuga utan någonting. Det ska bli en timring och den är säkert inte klar förrän jag är 92, för jag vill göra så mycket som möjligt själv. Men jag kan bo i ett tält där uppe, elda och hämta vatten i älven. Jag har inte bråttom.
Så hur blir det med skrivandet? Svaret är att det vet hon inte än.
– Jag tror att jag för min egen skull behöver lösgöra mig lite från författaridentiteten. Men jag läser som en galning. Jag har varit i Österlen med mina kompisar i helgen, stigit upp två timmar före dem på morgonen och bara suttit och läst. Så jag ska läsa och bara vara och det blir ett jobb med.
Har du gråtit något över att det är slut med Rebecka?
– Jag har inte gråtit. Men jag har suttit i en känslo-berg-och-dalbana. Det är ju så att Rebecka har gått bredvid mig – och nu börjar jag nästan gråta – under de viktigaste åren i mitt liv. Jag började skriva om henne när jag var barnledig med mitt första barn och slutade när min yngsta flyttade ut. Hon har gått bredvid mig då det har varit fullt upp med jobb, flytt, skilsmässor och PR -resor och hon har försörjt mig och ungarna. Jag pytsar ju in mig i henne men hon pytsar också in sig själv i mig. Det är ju något fel på en om man inte blir vemodig.
Någon releasefest planerar hon inte, men ett boksläpp i Kiruna 18 september.
– Jag ska fira och säga hej då till Rebecka med de Kirunabor som vill fira med mig.