Foto: PONTUS LUNDAHL / TT.
2009 var Ealing-bandet White Lies år. Debutskivan "To lose my life" toppade den brittiska albumlistan, kritikerna gick i spinn över det retroinspirerade soundet och tävlade med varandra om referenser till föregångare som Joy Division, Editors och Killers.
Hösten 2016 har vi nått fram till White Lies fjärde album. Mycket känns igen, men den kraft och det mörker som präglade "To lose my life" är nästan helt försvunnen på "Friends". Här är det ett mognare och lite mättare band som möter publiken. När sångaren Harry McVeigh talar om inspirationen till låtarna handlar det om att ha nått fram till en brytpunkt i livet där gamla vänner plötsligt gifter sig, får barn eller "flyttar i väg från London". Mer spännande än så blir det inte.
Soundet är fortfarande syntdrivet, Harry McVeighs röst är svårslagen i det mörkt melankoliska registret, men låtmaterialet är i ärlighetens namn rätt trist. Välkomna tillbaka när ålderskrisen är över, White Lies.
Sara Ullberg/TT