Tomas Colbengtson ställer ut på Skellefteå konsthall.
Ljuset inne i konsthallen reflekteras i glasskulpturer som vid första anblick kan tyckas abstrakta. Sedan framträder formen av en vals ryggkota, med små historiska bilder alldeles i mitten. I glasverken möts urfolken – Grönlands inuiter med deras valjakt, och stilistiska tryck av samiska slöjdmönster som skymtar mellan ljusreflektionerna.
– Utställningen har visats på Grönland i vintras, det märks. Precis som allt jag gör handlar det här om ett kulturarv, mitt och andra urfolks. Vi delar många erfarenheter, säger Tomas Colbengtson.
Teknikerna är många, allt från glaskonst vidare till grafik, screentryck och emalj, men drivkraften är densamma - en vilja att bryta en nedärvd tystnad.
– Jag är uppvuxen i Tärnaby och jag anade alltid att mina äldre släktingar upplevt mycket mer än vad de berättade. Det var inte förrän ganska sent i mitt liv jag fick reda på att de blivit utsatt för rasbiologiska studier. Det är en slags kollektiv sorg och erfarenhet som finns hos samer, säger han.
Japans urfolks, ainu, traditioner och mönster finns också närvarande i utställningen.
Sedan barnsben har sameslöjden varit ständigt närvarande. Traditionella mönster fick nytt liv i Tomas Colbengtsons händer och nu, många år senare, spelar slöjden en huvudroll i hans konstnärskap.
– Jag ser de här mönstren som meddelanden som förts vidare mellan generationer, och jag vill fortsätta föra de vidare. I grund och botten är min konst ett identitetsskapande, jag reflekterar över det koloniala arvet som kommer med att vara same och tillhöra ett urfolk. Och den här tystnadskulturen, där det inte pratas om vår historia, den vill jag motverka.
Stämningsfulla fjällvyer bryts av med loggböcker från rasbiologiska skallmätningar, stora glasskivor ackompanjeras av foton på urfolksbarn i Alaska.
– Det finns mycket tungt och svårt i samers och andra urfolks historia. Som ett förbud av våra språk, en förlust av ett så viktigt kulturarv. Jag kämpar mycket för att ta tillbaka sydsamiskan, som är mitt språk.
Gamla, historiska bilder blandas med nytagna, som en ständig påminnelse om att dåtiden påverkar nutiden.
– Jag tror det är viktigt att uppmärksamma den här delen av historien, för att yngre personer ska förstå var de kommer ifrån. Just identitetslösheten är ett stort problem. Och jag tycker att konsten är ett bra medium för motverka det.
Titeln "Faamoe" syftar på en svårdefinierbar styrka.
– Det finns mycket lidande i vår historia, men också mycket styrka och stolthet. Och det bär man med sig från tidigare generationer, säger Tomas Colbengtson.