Det finns några skådespelare som jag verkligen inte klarar av, oavsett vem de gestaltar, hur de klär sig eller vilken frisyr de bär. Vi har Charlie Day. Vi har Kristen Stewart, Rob Schneider och Orlando Bloom. Sedan har vi Deborah Ann Woll och Elden Henson. Tyvärr är de sistnämnda med i säsong två av Netflix-aktuella "Daredevil", oftast i samma scen dessutom. Det är väldigt tråkigt, och förbaskat synd, för i övrigt tycker jag att Daredevil är Marvels mest lyckade tv-satsning hittills. Stundtals är serien rentav genuint bra. Men så fort jag börjar känna så, så fort jag kröker mungipan och tänker: "Jamen det här är ju baske mig sevärt!" - då kommer de; Deborah Ann Woll och Elden Henson. Världens sämsta sidekick-duo (tillsammans med de där hiphop-robotarna i "Transformers: Revenge of the Fallen").
Deborah Ann Woll kan inte låta bli att smågrina och darra på underläppen i var och varannan scen. Hon kan inte leverera en replik utan gråten i halsen och håller sig för munnen så fort hon ska spela chockad (vilket hon är cirka 25-30 gånger per avsnitt, minst). Jag köper det inte, Deborah. Du försöker bara skyla nunan för att dölja att du inte har en aning vad du ska göra av ansiktsmusklerna.
Elden Hanson, a.k.a Foggy Nelson, är inte ett dugg bättre. Foggy ska föreställa någon sorts comic relief i serien, en snabbkäftad skämtare. Det håller inte. I Elden Hansons gestaltning faller hela karaktären platt. Elden har absolut noll utstrålning och tycks läsa varenda replik från en teleprompter. Vartenda ord som kommer ur munnen på honom låter platt och endimensionellt. Fruktansvärd karaktär, horribel skådis. Jag sitter nu och väntar otåligt på att The Punisher ska spränga Foggy Nelson med ett raketgevär och Elektra Natchios ska dränka Karen Page i Karens egna tårar.
Carl Brännström