Rik Mayall hade en fallenhet för att spela egoistiska typer – som Alan B'stard i ”The New Statesman”.
Jag skulle komma ihåg att ta tillbaka hans biografi som jag lånat ut, den med den roliga titeln: ”Större än Hitler – Bättre än Kristus”. Att han befann sig i mitt huvud just då var inte konstigt. Någon dag tidigare dök han nämligen upp i mitt instagramflöde då en av våra tidigare krönikörer la upp ett citat av honom bland sina bilder:
”Alla män är feminister nu för tiden. Det är det enda sättet att få tag i en tjej.”
Det var Rik Mayallsnamn som stod under citatet. Innebörden brydde jag mig inte så mycket om, då Mayall, trots att han ofta spelade karikatyrer av just låtsas-feminister, i verkligheten gick i fronten för att få bort rasism och sexism bakom den brittiska komikerscenen. Men hans namn gör mig alltid glad, såsom alla namn på dem som ingick i den alternativa komedin som växte fram i tidigt 80-tal. De som tog vid efter Monty Python. De som fortsatte att experimentera, utmana och provocera.
Att dra upp allt dettai en instagramkommentar kändes omständigt. Så jag skrev bara "folkets poet" utan att veta om någon skulle fatta referensen. Men så gick det bara två dagar, och plötsligt var den där frasen överallt i sociala medier, bland orden:
”Det här huset kommer att bli ett altare, och punkarna, skinnskallarna och rastafaris kommer att samlas och hålla hand i sorg för deras fallne ledare. Och alla vuxna kommer att säga: Varför gråter de unga? Och de unga kommer att säga: Har du inte hört? Rick är död! Folkets poet är död!”
Monologen kommer från en 30 år gammal tv-seriedär Mayall spelade anarkisten Rick. Fast nu var det på riktigt. Och även om de inte är unga längre hoppas jag att någonstans forna punkare, skinnskallar och rastafaris samlades och höll hand. Kanske inte så mycket för folkets poet, som för någon som var banbrytande i sin generation. Jag hade gärna varit med.
