Svarar på en enkät där man ska ange ålder. Jag hamnar precis i det sista intervallet före inträdet i det evighetslånga 65-.
Kanske en anledning till att jag läst en debattbok om vården av äldre. Thord Eriksson är journalist och granskade den så kallade Carema-skandalen. Den handlade om det kommunala äldreboende Koppargården som övergick i privat ägo till det vinstdrivande Carema som ansågs missköta boendet å det grövsta.
Eriksson menade att debatten blev alltför ensidig. Vården i stort på Koppargården blev vare sig bättre eller sämre under Carema-tiden. Inte heller har han kunnat se någon nämnvärd skillnad sedan kommunen på nytt blev huvudman.
Ett betydligt viktigare dilemma är, menar Eriksson, hur vi på sikt ska få äldrevården att fungera i det stora hela. Andelen äldre blir hela tiden fler, samtidigt som intresset att söka vårdutbildningar stadigt minskar. Kan tekniska framsteg ersätta mänskliga kontakter? Vem ska ha tid att prata med de äldre när budgetramarna krymper och tillgången på personal blir alltmer ansträngd?
Ändå vill han inte måla allt i svart. Det avsnitt i boken som berör mig mest är den fina beskrivningen av Thord Erikssons föräldrar och hans pappas sista år i livet. Där lyckas han bryta ner hela debatten till de konkreta vardagsfrågor som allting till sist handlar om.
Stefan Holmberg
