Solen studsar laserstrålar på havsytan och barn stojar, ylar och plaskar i det salta vattnet. Alla vettiga människor borde söka skugga för att komma undan det nästan skållande ljuset, men det är inte så turister från svalare breddgrader tänker.
En rysk kvinna ligger och solar vänstra armhålan. Det ser rätt enfaldigt ut. Hela tiden dunkar musik från alla hotellen. Till och med båtarna som släpar runt folk på bananer och bogserar våghalsar dinglande under fallskärmar, blåser på med hiskelig puckomusik.
Inte för att de på bananerna ens borde höra den för fartvinden och exakt hur de pumpande baskaggarna ska förhöja upplevelsen att sväva långt över östra Medelhavets turkosa vatten är bortom mig.
Men det är ganska uppenbart att jag bara inte förstår och inte kan stänga ute skvalet. Den här yrkesskadan att aktivt lyssna och bedöma musik ligger mig minst sagt i fatet. Alla andra verkar dock nöjda.
”Kids, are you readiiiiiii”, brölar hotellets pepp-ansvarige och ungar från Ryssland, Tyskland, Sverige, Norge återkopplar med ett yl. ”Come on, Maestro. 1-2-3” uppmanar han DJ:n och Fågeldansen rullar i gång på en vådligt stark volym. Andra peppare leder dansen och jag kan inte låta bli att tänka att de stackarna fått det värsta sommarjobbet.
Hursomhelst, konceptet är uppenbart att vi ska bli brutalt underhållna exakt hela tiden. Hade jag valt själv så kanske detta resmål inte varit mitt första val, men det är sådant man gör för ungarna, innan de blivit så gamla att de tycks önska att man helst släntrar ut framför en buss. Jag suckar och musiken fortsätter sin tortyr. Det är klart att det är jag som är tråkmånsen; det måste jag ta på mig.
Sista dagen hör jag inte musiken längre. Jag är slutligen nedbruten. Bortom kakafonin hör jag äntligen enbart vågornas brus och svall. I morgon åker vi hem.