Vad kan vara värre än att inte gillar Astrid Lindgren?. Klicka vidare för förslag.
– Men han kanväl gå hem själv? Vi sätter på honom ordentliga kläder och pekar honom åt rätt håll. Det kommer att gå jättebra, det är så man lär sig! De ska härdas tidigt.
Vännen mitt emot mig stirrar skärrat tillbaka. Hon förstår naturligtvis att jag skämtar men bara tanken på att hennes tvååring ensam ska pulsa ut i snön för att ta sig den dryga halvmilen hem gör hennes alldeles bedrövad.
Det finns en historiasom Astrid Lindgren brukade berätta om en ung mor som skickade ut sin lille son för hämta ris då han skulle få smisk. Sonen kom efter lång tid tillbaka gråtande och sa:” Förlåt mig mor, jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mig.”
Då började mamman också gråta för att hon förstod att för sonen gjorde ris eller en sten ingen skillnad, hans mamma skulle ju ändå göra honom illa.
Det är en så oerhört målande bild att berättelsen alltid får det att stockas i halsen för mig. Och jag tror att det var det som var problemet för min vän. Även om hon förstod att jag skämtade hade jag målat upp en bild av hennes barn ensamt och övergivet i snön.
Det är svårt att ha den bilden i huvudet utan att få en tung klump i magen.
Jag tror att det ärdärför vi alla älskar Astrid Lindgren – just för att hon var så bra på förmedla sådana bilder gör att vi gillar henne lite mer än andra barnboksförfattare. Barnen i hennes sagor var inte bara kaxiga och finurliga, ibland var de riktigt ledsna ungar.
Fast ... alla och alla förresten. Det finns dem som inte gillar Astrid, det är bara det att man inte hör dem så högt. Jag har en kompis som ogillar i smyg. Det är säkrast så. För att inte gilla Astrid, har hon upptäckt, anses av allmänheten värre än att svära i kyrkan, räcka finger åt grannen eller att inte ta bort luddet i torktumlaren i det allmänna tvättutrymmet.
Fast det är nog inte värre än att föreslå att en tvååring ska gå hem själv.
Att mucka gräl med chefen på firmafesten. Här illustrerat av två ekorrar. Foto: TT
Att svära, och kanske dansa lite provocerande i kyrkan. Arkivbild: Lars Eriksson