Foto: Chad Hipolito.
Novellernas mästare Alice Munro frångår genren något i en bok (utgiven första gången 2006) vars inledande del är en släktkrönika och den andra en memoar. Läsaren får följa hennes förfäder från en liten håla i Skottland över till Kanadas glesbygd. En färd som utmålas mer bekväm än många andra migrantberättelser.
Förfäderna verkar ha haft förmågan att efterlämna sig nedskrivna berättelser och muntliga tradering, men författaren är noga med att fakta har broderats ut till skönlitteratur inom ramen för en sann berättelse. Så är det också med den memoarliknade delen, det är hennes egna erfarenheter men omständigheter och personer har ändrats.
Det är vilsamt att läsa Alice Munro, hon skildrar enkla livsöden och genom återspeglingar av vardagslivet säger hon något klokt och visar med sin inlevelseförmåga och vemodiga ton att det finnas olika sätt att förhålla sig till livets prövningar. Föräldrarna och deras äktenskap har hon skildrat tidigare, men de får här större utrymme.
Som klassresenär har hon en annan blick på sin barn- och ungdomserfarenheter och formulerar sina reflektioner så bra. Att till exempel skaffa sig kunskap ansågs lite konstigt om det inte hade en praktisk nytta. Varför forska i sin historia, det sågs som bara som ett sätt att göra sig märkvärdig. Trots att släktkrönikan är lite mer tungläst; det är många släktnamn att hålla reda på, tycker jag att boken är en av hennes bästa.
Maria Eriksson