Foto: John Shearer.
När jag såg att Mike Tyson fanns bland gästartisterna på Madonnas 13:e studioalbum ringde varningsklockorna högt. Måhända tystnade de något när listan i övrigt innehöll bland annat Nicki Minaj, Alicia Keys och Nas.
Det finns inga svagheter på "Rebel heart" (har det någonsin funnits en mer passande albumtitel?) utan allt är perfekt paketerat i en glansig, modern popförpackning. Och kanske är det lite av problematiken; att skivan blir så strömlinjeformad. Det vore småsint att klaga på att det inte finns någon "Like a prayer", "Ray of light" eller "Vouge", då den typ av koloss-hits i ärlighetens namn kommer mer sällan än ofta för att uttrycka sig milt.
Singeln "Living for love" är nog så nära man kommer, men ändå milsvid skillnad mot vad vi blivit vana vid. För skivan saknar, hör och häpna, attityd som bryter genom den i mångt och mycket svenskkonstruerade (Avicii, Salem al Fakir och Vincent Pontare är några av de blågula inslagen) slutprodukten. Beräknat provokativa texter om unga män, Jesus och den egna karriären räcker helt enkelt inte.
Och för den som undrar: Mike Tysons malplacerade insats gör varken till eller från på den rätt intetsägande "Iconic".
Anders Samuelsson