Uppvaknande. "För att kunna resa sig krävs det att man kraschar ordentligt och det gjorde jag. Jag var nere på botten", säger Kent Lundholm. Foto: Emilie Sjölund.
När Kent Lundholm skrev på sin femte roman om trakterna kring hembyn Bäckmyran i närheten av Lycksele kom en längtan efter att berätta sin historia och allt han varit med om. En resa som resulterade i fyra olika manus innan han till slut färdigställde boken.
– Min förläggare sade först att han inte förstod vad jag hade skrivit. Hela arbetet var väldigt intensivt och det var rörigt inom mig. Men jag kände att jag bara måste skriva min självbiografi innan jag kunde skriva någon fler roman, berättar Kent Lundholm.
Året då Kent Lundholm gjorde lumpen på I20 i Umeå, bröt hans bipolära sjukdom ut, men redan som barn hade han känt sig annorlunda eller "att något var fel på honom", som han själv säger. Han kunde exempelvis inte sova mer än fyra timmar per natt och klarade inte av att knyta sina egna skor eller lära sig cykla.
Han säger själv att det året då sjukdomen bröt ut var en total krasch och hur han ens överlevde är något han frågar sig själv än i dag. Det året, när han var 19 år, blev också en början på en livslång kamp mot sina diagnoser. En kamp som kom och gick i perioder, för att ibland vara helt borta. Även i det vuxna livet när Kent Lundholm till vardags hade ett bra jobb, först som sjuksköterska, sedan som kulturredaktör på Folkbladet och därefter pressekreterare till landshövdingen fortsatte diagnoserna att hemsöka honom.
– Ingen förstod vad som var fel. Det var klart att vissa dagar kunde jag prata väldigt mycket medan andra satt jag bara tyst och stirrade. Men å andra sidan, vad är egentligen skillnaden på en spontan, kreativ och energisk person och en med sjukdom? Det är inte lätt att se.
Spontaniteten han kände byttes däremot snabbt ut mot tristess och en känsla av oro. Under sina sju år som sjuksköterska hann Kent Lundholm jobba på 60 arbetsplatser.
– Jag kände själv att min oro inte var normal. Att jag hela tiden ville vidare och göra något annat.
En dag kraschade allt. Efter nästan 30 år av självmedicinering som resulterat i arbetslöshet, förlust av familj och vänner samt missbruk av tabletter och alkohol, försökte Kent Lundholm till slut ta sitt liv och vaknade upp på intensivvårdsavdelningen med "slangar överallt". Han säger att det var också då, när han hade nått botten, som han förstod att det var dags att resa sig igen. Hitta nya krafter och en gång för alla försöka ta sig igenom sina känslostormar.
En utredning gjordes och Kent Lundholm fick diagnoserna bipolär sjukdom, adhd, dyslexi, alkoholism och diabetes. Drickandet höll dock i sig men efter några år bestämde han sig för att ändra sitt liv helt. Han lyckades bli nykter efter en tid på behandlingshem och började gå på AA-möten tre gånger i veckan, återuppta relationen med sin dotter och alla förlorade vänner samt skriva ner sin berättelse i bokform – självbiografin "Spring, Kent, spring!".
Trots att boken är mycket personlig har Kent Lundholm också skrivit journalistiskt, med djupgående efterforskningar kring framför allt bipolär sjukdom, men också litterärt. Han anser att det finns många liknelser mellan sättet han skriver romaner på och hur biografin skrivits.
– Det som är vackert har jag skrivit på ett vackert sätt medan det som är fult är skrivit så.
Kent Lundholm säger att det finns fyra anledningar till varför han ville skriva "Spring, Kent, spring!": För att han kan och vill förklara sig, för att bli förstådd men också en önskan att kunna hjälpa andra i samma situation och med samma diagnoser.
– Det viktigaste är förstås om boken kan hjälpa eller rädda någon. Därför vill jag också få möjlighet att åka runt och föreläsa om mitt liv.
Kent Lundholm får ofta frågan ifall han verkligen varit med om allt och det är lätt att förstå. Kort efter att "Spring, Kent, spring!" färdigställts i juli i fjol drabbades han av en stroke som höll på att bli slutet på det liv han fått igen knappt fem år tidigare.
– Det är väl så, att man inte kan sänka garden för då kommer döden och tar en, säger han och ler försiktigt.
Trots att han vid ett flertal tillfällen råkat ut för missar inom vården och kunde ha fått sina diagnoser flera decennier innan de fastställdes känner Kent Lundholm inte någon bitterhet i dag.
– Jag är inte bitter. Det finns ingen anledning att vara det. Då blir man bara grå och rynkig och kastar man för många blickar över sin axel så ser man till slut bara sin egen skugga. Det kan låta klyschigt men jag vill leva i nuet, speciellt då jag missat så många år av mitt liv.
Om du tittar tillbaka på ditt liv. Vad är den största insikten du känner i dag?
– Jag har förstått att jag har två egenskaper som jag aldrig trodde fanns. Att jag kan älska, men framför allt att jag kan bli älskad. Tidigare har jag skämts så mycket att jag inte trodde det var möjligt. De insikterna är jätteviktiga då älska och att bli älskad är meningen med livet, trots allt.
Ingen förstod vad som var fel.
