Umeå har slutligen bytt skepnad. När det värsta byggdammet lättat i den stad som de senaste åren rivit och byggt nytt i en takt som tett sig svindlande ser man slutligen resultat. Utopiagallerian står öppen, Kulturvävens plastigt vita ytterhölje står fritt att skåda och nya byggnader sträcker sig upp mot den ljumma vårhimlen. Men dessa mer eller mindre nödvändiga byggen till trots blåser ideologiskt oroliga vindar runt de putsade knutarna. Var står egentligen Umeå i dag?
I lokalpressen läser jag om hur underhållningen på 2014-invigningens VIP-middag gick lös på 183 589 kronor samtidigt som två av Umeås mer framstående musikföreningar, Verket och Ny våg, får 90 000 att dela på under detta märliga år. Ett avslöjande som rimmar illa, väldigt illa, med den kulturrörelse som genom historien lutat kraftigt åt vänster och vars "gör-det-själv"-anda skapat en starkare och tydligare identitet än fem kulturhuvudstadsår i rad kan göra.
Det har riktats mycket kritik mot kulturhuvudstadsåret, men ingen kritik kan ha träffat hårdare än Emma Swanströms debattinlägg förra veckan. Med sitt inifrånperspektiv i form av såväl artist som arrangör redogör hon för den kulturbyråkrati och de likriktat ekonomiska drivkrafter som nu överskuggar kulturen i allmänhet och musiken i synnerhet. Läs den, och låt er häpnas av den verklighet som döljer sig bakom vad som nu mest liknar det vinstdrivande luftslott som många, däribland jag fruktade skulle skapas.
Å andra sidan måste man vara självkritisk. Vad trodde jag, allehanda föreningar och kulturutövare egentligen? Trodde vi att politiker och övriga ledare skulle undvika att ta möjligheten att nyttja kulturhuvudstadsåret för tillväxtsyften? Nej, de gör sitt jobb utifrån sitt uppdrag, kulturutövarna sitt och milsvida vidder av motsägelser ligger däremellan.
Anders Samuelsson
Trodde vi att politiker och övriga ledare skulle undvika att ta möjligheten att nyttja kulturhuvudstadsåret för tillväxtsyften?